Mitt arbete med Q-potenser

Text: Dipl. Homiatriker Monika S Swärd, www.phenix.se

Den tyska vetenskapsmannen och läkaren Samuel Hahnemanns (1755–1843) praktiska och teoretiska arbete kring de homeopatiska doseringarna och potenserna används idag mest utifrån hans tidigaste arbete och läror,
 till den femte upplagan av hans bok Organon (år 1833). Hans senare arbetsmetoder är mindre kända och det rör
sig om vidareutvecklingen av de homeopatiska principerna samt beredning av den nya potensen divisions infinitèsemales. Alltsammans skrev han om i den efterföljande sjätte upplagan av Organon (år 1841 utgiven 1921) samt i sin bok Die chronischen Krankheiten (år 1828 – 1839).

Det var under min studietid år 1989–1993 som jag började förkovra mig i Samuel Hahnemanns skrifter, främst den engelska översättningen av Die chronischen Krankheiten (The Chronic Diseases) och Bo Rammes svenska översättning av den sjätte Organon.  
Det stod ganska snabbt klart för mig att jag behövde läsa de två böckerna parallellt för att kunna få
en enhetlig bild och en förståelse av den nya lärans arbetsmetoder. Jag tänkte då –”Det borde ju ge
den mest fullkomliga kunskapen i ämnet, för under de sista åren i sitt liv hade Samuel Hahnemann störst erfarenhet av läkemetoden och levde ett lugnt och harmoniskt liv som gav plats för tankar
och fördjupningar”. Samtidigt ville jag anpassa och uppdatera den homeopatiska läkemetoden till
den livsstil och miljö vi lever i på 2000-talet. Att göra doseringen och behandlingen av det homeopatiska läkemedlet så hanterbart som möjligt och för att uppnå bästa möjliga resultat, för både terapeuten
och patienten. 

Labbar och experiment från tiden i Paris
Samuel Hahnemann skrev den sjätte Organon under sina sista åtta (8) levnadsår i Paris (1835 fram till 
sin död år 1843) parallellt med boken Die chronischen Krankheiten. Metoder, potenser och doseringar från den tiden är mindre kända och det är i dag få homeopater som arbetar utifrån den sjätte upplagan av Organons nya anvisningar och läror om kroniska sjukdomar. Idag använder de flesta homeopater
de arbetsmetoderna som beskrivs i tredje till femte Organon, som innehåller hans arbete med ursubstanser och C–potenser. Det har sina naturliga orsaker för den sjätte upplagans utgåva,
som Samuel Hahnemann färdigställd år 1833, blev inte utgiven under hans livstid och dokumenten
var inte tillgängliga förrän år 1921.
 Under åren i Paris levde Samuel Hahnemann med sin andra hustru Mélanie d’Hervilly (1800–1878). De var båda hängivna sitt arbete till homeopatin och tillsammans levde de ett gott liv, som gav tid till djupare efterforskningar, arbete, funderingar, förfining och vidareutvecklingar av den homeopatiska doktrinen. De laborerade, upptäckte och erhöll nya kunskaper i beredningen, distribueringen, doseringen, potentiering och dynamisering av det homeopatiska läkemedlet, men också förskrivningen och användningssättet utvecklades tillsammans med synen och förståelse om sjukdomar.

Från C till LM till Q
 Vi kan se från journalanteckningarna att makarna Hahnemann i början av den här tiden i Paris laborerade med hur de skulle förskriva doseringen och de olika potenserna.
De undersökte en period med förskrivning i en fallande skala, så som C 30, 24, 18, 12, 6, 3. Sedan testade de att förskriva i en stigande potensskala, med en direkt efterföljande potens, som 5, 6, 7 och så vidare, för att sedan övergå till en stigande skala mellan varje potens som 3, 6, 12, 18, 24, 30 och så vidare. För extra känsliga patienter förskrev de läkemedlet med en specialkur, den som de engelsktalande homeopaterna i dag kallar plusmetoden, för i journalnoteringarna var det angivet ett (+) i marginalen, när den användes. Där man utgår ifrån C30 potens genom att ett
eller flera globuligryn som löses upp i 8 msk vätska (120 ml). Av den väl omrörda lösningen tas en tesked
i ett nytt glas med vätska som rörs om. Läkemedelslösningen doseras till patienten med en tesked eller mer, per dos. Varje kväll hälls vätskan, som fanns kvar i glaset ut och en ny beredning blandas nästkommande dag.

Så tillslut kom Makarna Hahnemann fram till en ny form av beredning av läkemedlet.
De började förskriva med potensen divisions infinitèsemales på sin praktik i Paris runt år 1839 men kring 1842 börjar de mer och mer förskriva utifrån det nya beredningens förfarandet. Det nya beredningssättet med potensen divisions infinitèsemales, som makarna Hahnemann kallade den,
fick ingen nedkortad benämning som den tidigare C-potensen. Men kom till slut att kallas
för Q-potens under modern tid. (Organon § 270)

Det var så sent som på 1950-talet som omvärlden började uppmärksamma att det faktiskt handlade om en ny beredningsform i 1:50 000-skala. Det var först när Jost Künzli von Fimmelsberg (1915–1992) och Rudolf Flury (1903–1977) noggrant började följa de nya anvisningarna som det blev tydligt att det rörde sig om ett helt nytt beredningsförfarande som beskrivs i sjätte Organon och Die chronischen Krankheiten. Först benämnde de båda herrarna och introducerade den nya mystiska potensen för LM-potens. Begreppet är felaktigt då summan blir utifrån den romersk nummersättningen 950 i stället för 50 000. Därför rättade Will Klunker (1923–2002) till det och började använda och introducera benämningen
Q-potens i stället (lat. Quinguaginta milia). Det är förklaringen till varför samma potens går under
olika namn. 
Vi har också de här herrar att tacka för att de återupptäckte och tillkännagav sina kunskaper om
det nya beredningssättet samt att de ombesörjde att vissa av Samuel Hahnemanns skrifter,
som ej tidigare varit kända, nu blev framtagna och renskrivna.

Nya läror och nya upplagor
Samuel Hahnemann fruktade att hans nya läror inte skulle tas emot utan mothugg från sina kollegor, eftersom så många homeopater blivit vana vid det förfaringssätt som beskrivs i de tidigare upplagorna av Organon, som ”att ge en torr dos för att sedan avvakta upprepningen
av doseringen” m. fl. så Samuel Hahnemann ber därför om ursäkt för allt det nya, dels i sin bok
Die chronischen Krankheiten där skriver han ”De förändringarna är så omfattande att det många gånger kan vara svårt för homeopater att ändra sina arbetsmetoder”. Men också i förordet till Bönninghausens repetorium (år 1832). ”Det är inte, så som jag lärde tidigare, nödvändigt att bara ge en enda dos av ett lämpligt valt läkemedel. Tvärtom så är det ofta av stor fördel att ge flera doser av samma medel, innan ett annat medel behövs[1]”. Så sent som år 1834 skriver Samuel Hahnemann att om man ska kunna behandla en människa att bli frisk från sin kroniska sjukdom, under en livstid, så behövs läkemedlet ges dagligen och under lång tid (§ 246).
Han nämner det också i sin bok Die chronischen Krankheiten. […det är tvingande nödvändigt för att uppnå läkning av en sådan stor och långvarig sjukdom…]

Sjukdom, begreppet som förändrats
Det är många metoder och arbetssätt som skiljer sig från de tidigare upplagorna av Organon.
Framför allt synen på sjukdom, hur de uppkommer och hur de skapar symptom och vilka
platser i organismen de intar. Hur olika smittämnen (miasma) intar bestämda områden i organismen utifrån sina egna unika sjukdomsförlopp, från den akuta smittan in till den kroniska sjukdomen.
Han delade in hur sjukdomar beter sig, som iatrogen, trauma, sporadiska växelfebrar, influensasjukdomar, barnsjukdomar, egentlig och oegentlig sjukdom samt akuta och kroniska sjukdomar, m.m.
Dosering, behandling och omvårdnad delas nu in i två olika sätt att behandla sjukdomar, antingen som akut eller som kronisk sjukdom. Där doseringsintervallen är en av de stora skillnaderna.

Flytande läkemedel, egen potentiering av Q-potensen
Makarna Hahnemann börjar under den här tiden kring år 1833 distribuera medicinen i flytande form,
för att de ansåg att det är enklare för kroppen att tillgodogöra sig verkan av läkemedlet.
Det nya distribueringssättet av medicinen är, att den sjuka nu själv får dynaminisera sin medicin genom att slå flaskan mot ett hårt elastiskt underlag, som en bokrygg eller i sin handflata, cirka tio gånger före varje nytt intag. Det sker då en lite förändring i potentieringen mellan varje nytt intag av läkemedlet, vilket underlättar för organismen och livsprincipen. Organon § 272, § 247, 282 (se även fotnot)
Texterna i boken Die chronischen Krankheiten innehåller små guldkorn här och där men framför
allt i de olika förorden hittar vi förklaringar till hur vi kan distribuera läkemedlet i den nya beredningsformen till patienten. Några citat från Die chronischen Krankheiten skriver Samuel Hahnemann:
[… det är viktigt att observera att vår vitala kraft inte mår bra av att samma oförändrade dos
av medicinen blir given inte ens två gånger i följd]. [… även om det är rätt valt medel så
kommer den tidigare dosen av medicinen antingen neutraliseras eller så kommer det att uppstå nya symtom som inte har varit synliga i sjukdomen dyka upp och hindra läkandet]. [… det är nödvändigt
att skaka/banka vätskan innan man ger en ny dos av medicinen…].
I förordet av Chronischen Krankheiten volym IV skriver han att dessa skakningar är att jämföra med potentieringen vid en flytande substans, där skakning eller bakningen också är en form av trituration. [Om, i vilket fall, varje potens är en dynamisering med samma antal skakningar och slag, erhåller vi, även i de femtiopotenserna, medicin som är den mest penetrerande effektiva …]. […det är nödvändigt att fortsätta med samma medicin för att säkra botandet av svåra kroniska sjukdomar, men att medicinen behöver ändras lite i sin potentiering mellan varje intag, då kommer livsprincipen hos patienten var lugn och villig att mottaga samma medicin även i täta intervaller många gånger i följd med det bästa resultatet, för att varje gång öka väl måendet hos patienten]. 
 Delar av texterna i boken Die chronischen Krankheiten finns att läsa i sjätte Organons paragrafer.
Så där kan vi läsa i § 238 [… efter den nyligen upptäckta, bästa doserings upprepningen kan lätt ske, genom att man skakar flaskan med läkemedelslösningen 10–12 gånger, ty därigenom dynamiseras varje följande dos]. 
I § 246 under punkt 3 skriver Hahnemann att […för säkerhets skull bör potensgraden hos varje dos avvika något mot den föregående och efterföljande] […Samma väl valda läkemedel kan numera användas dagligen och när som det är nödvändigt, i månader]. I §§ 247 och 282 skriver han vidare om doseringen vid kroniska sjukdomar: [… så snart påföljande dos varje gång får en något förändrad, högre potens d.v.s. dynamiseras mera (genom bankning av flaskan)] I fotnoten till § 247 i Organon [Nej, man måste nu vid användning av den ursprungliga beredningen ha gett tio skakningar innan…]. Vidare under § 247 skriver han att […det är meningslöst att upprepa precis samma oförändrade dos …].
§269 […så kan samma läkemedel utan besvär fortsätta att omstämma den sjuka livskraften och därmed påskynda läkning]. Så han statuerar sitt nya förfaringssätt på många olika platser i sina skrifter.

Några av det nya tillvägagångssättet och arbetet med Q-potens
1. Att distribuera homeopatika i flytande form
2. Att ”dynaminisera” läkemedlet före varje nytt intag
3. Att förskriva täta upprepade doser vid akut sjukdom  
4. Att förskriva ett nytt läkemedel utifrån Simile vid akut sjukdom
5. Att förskriva daglig dos, vid kronisk sjukdom

Hur gör Monika?
Den som förmodligen behärskade den nya arbetsmetoden bäst var Mélanie Hahnemann,
som fortsatte att utveckla Samuel Hahnemann läror långt efter hans död. Hon arbetade med
Q-potenser och det nya förfaringssättet under sina resterande fyrtiofyra levnadsår och jag
längtar så efter att hennes journalanteckningar ska tas fram ur arkiven och renskrivas till
eftervärlden för att få en djupare förståelse av hennes kunskaper.
Utifrån Samuel Hahnemanns läror har jag försökt utvecklat ett förfarande vid behandling
av kronisk sjukdom anpassat till dagens samhälle. Så till patienten föreskrivs en 50 ml brun medicinflaska flytande substans av medicinen i Q-potens. Patienten får själv banka flaskan
cirka 10–20 gånger före varje nytt intag, helst på kvällen före sänggåendet. Dosen består då av
30 droppar per intag vilket gör att en flaska räcker i 5 veckor (beroende på vilken typ av droppkork
som används kan mängden behöva justeras). Om samma medel fortfarande indikeras får patienten sedan en ny flaska i en högre Q-potens som höjs stegvis om Q 6, 12, 18, 24, 30, 40 osv. med samma dosering.
Vid akuta sjukdomar behöver dosen ges tätare. Hur tätt det är mellan doseringsintervallet beror
främst på hur häftig sjukdomen är och hur snabbt medlet verkar. Vid häftiga, kraftiga symptom
som t. ex. hög feber med riklig svettning, då törsten är stor och den sjuka behöver dricka ofta,
är det den kortare tidsintervallet som tillämpas.

Om det däremot rör sig om en stukad fot, så kan den längre tidsintervallet tillämpas. Så länge läkemedlet och potensen verkar vid akuta sjukdomar, så låt det vara, men om patienten börjar tappa energi och åter klagar över sina symptom och sitt lidande, ge då en ny dos.

När symptomen försvunnit och hälsan åter råder, så avslutas behandlingen.

[1] Översättning av Gert Eselböck, Handbok i homeopatisk teori