Mitt homeopatiska arbete med Q-potenser
Text: Dipl. Homiatriker Monika S Swärd
Den tyska läkaren Samuel Hahnemanns (1755–1843) praktiska och teoretiska arbete kring doseringar och potenser är inom homeopatin mest känt utifrån hans tidigaste arbete och teorier i början av hans karriär, fram till och med den femte upplagan av hans bok Organon. Den innehåller hans arbete med ur-substanser och C–potenser och hur man kan förskriva ett läkemedel så säkert och med bestående läkning som möjligt. Mindre känt är vidareutvecklingen av de homeopatiska principerna gällande beredning av läkemedlet samt den nya potensen. Allt det skrev han om i den efterföljande upplagan av Organ, den sjätte, som publicerades år 1833. Det är än i dag få homeopater som arbetar utifrån den nya metoden, som Samuel Hahnemann och hans fru utvecklade under hans sista levnads år. Skillnaderna är stora, dels vidareutvecklade de beredningen av det homeopatiska läkemedlet till en helt ny potens Q-potensen. Även bäraren av medicinen ändrades från torr substans till flytande substans. Från att ha förskrivit en eller några få doser med torr substans, för att sedan avvakta med upprepning av en ny dos. Ändrades till förskrivning av upprepade doser i flytande substans med täta upprepade doser och mycket mer…
Det var under min studietid 1989–1993 som jag började förkovra mig i Samuel Hahnemanns skrifter, främst den engelska översättningen av The Chronic Diseases (teoretiska delen) och de tillhörande Materia Medica. Samuel Hahnemanns Materia Medica Pura och Bo Ramme svenska översättning av den sjätte Organon. Det stod ganska snabbt klart för mig att jag behövde läsa dessa böcker parallellt för att kunna få en enhetlig bild och en förståelse av den nya läran. Jag tänkte –”det borde ju ge den mest fullkomliga kunskapen i ämnet, för under de senare åren i sitt liv hade Samuel Hahnemann störst erfarenhet av metoden och levde ett lugnt och harmoniskt liv som gav plats för tankar och fördjupningar”. Samtidigt ville jag anpassa den homeopatiska läkemetoden till den livsstil och miljö vi lever i nu på 2000-talet, för att göra doseringen och hanteringen av det homeopatiska läkemedlet så hanterbart som möjligt, för både terapeuten och patienten.
Samuel Hahnemann skrev den sjätte Organon under sina sista åtta (8) levnadsår i Paris (1835 fram till sin död 1843). Metoder, potenser och doseringar från den tiden är mindre kända och det är i dag få homeopater som arbetar utifrån den nya läran från den sjätte upplagan av Organon, utan utifrån arbetsmetoderna från den fjärde och femte upplagan. Det har sina naturliga orsaker eftersom den sjätte upplagan försvann och vissa dokument och skrifter inte blev upptäckta eller översatta förrän en bit in på 1900-talet och nya dokument fortfarande hittas och översätts.
Under åren i Paris levde Samuel Hahnemann med sin andra hustru Mélanie d’Hervilly (1800–1878). De var båda hängivna sitt arbete inom homeopatin och tillsammans levde de ett gott liv, som gav tid till djupare efterforskningar, arbete, funderingar, förfining och vidareutvecklingar av den homeopatiska doktrinen. Det var under den här tiden som den nya läran i potensering, dynamisering och hur dessa metoder används utvecklades, men även nya sätt att distribuera och dosera medicinen till den sjuka. Där de också utvecklade läran om den kroniska sjukdomen med en fördjupad förståelse och ett helt nytt arbetssätt vid behandling för alla typer av sjukdomar.
”De förändringarna är så omfattande att det många gånger kan vara svårt för homeopater att ändra sina arbetsmetoder”, skriver Samuel Hahnemann, eftersom så många homeopater är vana vid det förfaringssätt som beskrivs i de tidigare upplagorna och den femte Organon -att ge en torr dos för att sedan avvakta. År 1832 ber han ännu en gång om ursäkt, i förordet till Bönninghausens repetorium: ”Det är inte, så som jag lärde tidigare, nödvändigt att ge bara en enda dos av ett lämpligt valt läkemedel. Tvärtom så är det ofta av stor fördel att ge flera doser av samma medel, innan ett annat medel behövs.”
Den nya potensen divisions infinitèsemales, som Samuel Hahnemann kallade den och som nu senare kallas för Q-potens. Alltså hade han ingen nedkortad benämning av den nya potensen som han hade av den tidigare
C-potensen. Förs benämndes den nya mystiska potensen för LM-potens och introducerades först av Jost Künzli von Fimmelsberg (1915–1992) och Rudolf Flury (1903–1977). Det begreppet var felaktigt, det blir i romersk nummersättningen 950 i stället för 50 000 som den nya potensen är. Därför ändrade Will Klunker (1923–2002) det och började använda begreppet
Q-potens i stället (lat. Quingua-ginta milia). Det är förklaringen till varför samma potens går under olika namn. Vi har också dessa herrar att tacka för att de, så sent som på 1950-talet, började uppmärksamma omvärlden på att det faktiskt handlade om en ny potens i 1:50000-skala. Deras ombesörjde också så att några av Hahnemanns skrifter, som ej tidigare varit kända nu blev översatta, vilket innebar att kollegor och allmänhet kunde ta del av den nya kunskapen.
Den nya potensen
Det äkta paret Hahnemann började arbeta med Q-potenser på sin praktik i Paris runt år 1839–1843, vilket vi kan se från deras journalanteckningar. Under den tiden experimenterande de friskt, men kring 1842 börjar de mer och mer förskriva Q-potenser. Vi kan se att de den första tiden i Paris prövade de en period med att förskriva läkemedlens potenser i en fallande skala, så som C 30, 24, 18, 12, 6, 3. Sedan testade de att förskriva i en stigande potensskala med en direkt efterföljande potens, som 5, 6, 7 och så vidare, för att sedan övergå till en stigande skala mellan potenserna, som 3, 6, 12, 18, 24, 30 och så vidare. Detta blev det förfaringssätt de sedan fortsatte med i sitt arbete.
Flytande läkemedel och ny dosering
Paret Hahnemann börjar under den här tiden även distribuera medicinen i flytande form, och den sjuke fick själv dynaminisera sin medicin, genom att slå flaskan mot ett hårt elastiskt underlag, som en bokrygg eller sin handflata, cirka tio gånger före varje nytt intag. Samuel Hahnemann ansåg att det nya tillvägagångssättet ger en liten förändring i potensskalan och det blir därför enklare för organismen och livskraften att ta emot medicinen. I boken Kroniska sjukdomar volym III skriver Samuel Hahnemann att substansen nu bör distribueras i flytande form till den sjuke, och han använde en blandning av alkohol och vatten: ”… det är nödvändigt att skaka/slå vätskan innan man ger en ny dos av medicinen.” Vidare att ”… det är viktigt att observera att vår vitala kraft inte mår bra av att samma oförändrade dos av medicinen blir given inte ens två gånger i följd”. Han skriver vidare att ”… även om det är rätt valt medel så kommer den tidigare dosen av medicinen antingen neutraliseras eller så kommer det att uppstå nya symtom som inte har varit synliga i sjukdomen dyka upp och hindra läkandet”. I slutet på samma sida så skriver han att det är nödvändigt att fortsätta med samma medicin för att säkra botandet av svåra kroniska sjukdomar, men att medicinen behöver ändras lite i sin potensering mellan varje intag, ”… då kommer livskraften hos patienten var lugn och villig att mottaga samma medicin även i täta intervaller många gånger i följd med det bästa resultatet, för att varje gång öka väl måendet hos patienten”.
Att patienten själv får slå sin flaska ett visst antal gånger före varje nytt intag experimenterade makarna friskt kring. I slutet av kapitlet på sidan 269 i Kroniska sjukdomar skriver han att ”… ingen potensering i reduktion är så stark, så jag använder tio slag varje gång”. I förordet av Kroniska sjukdomar volym IV skriver han att dessa skakningar är att jämföra med potenseringen vid en flytande substans, ”… skakning eller slag är också en trituration”, och i samma förord skriver han vidare att ”Om, i vilket fall, varje potens är en dynamisering med samma antal skakningar och slag, erhåller vi, även i de femtiopotenserna, medicin som är den mest penetrerande effektiva …”. Om vi ser över det nya förfaringssättet i den sjätte upplagan av Organon så hittar vi exempelvis § 238 där det står ”… efter den nyligen upptäckta, bästa dosupprepningen §§ 248, 270 kan det lätt ske, genom att man skakar flaskan med läkemedelslösningen 10–12 gånger, ty därigenom dynamiseras varje följande dos”. I Organon § 246 under punkt 3 skriver Hahnemann att ”för säkerhets skull bör potensgraden hos varje dos avvika något mot den föregående och efterföljande” och att ”…Samma väl valda läkemedel kan numera användas dagligen och när som det är nödvändigt, i månader”. Här ursäktar han sig även för de tidigare angivelserna han skrev om i den femte Organon och hänvisar till att det var hans dåvarande erfarenhet. I Organons §§ 247 och 282 skriver han vidare om doseringen vid kroniska sjukdomar: ”… så snart påföljande dos varje gång får en något förändrad, högre potens dvs. dynamiseras mera ( genom skakning av flaskan) §269 …så kan samma läkemedel utan besvär fortsätta att omstämma den sjuka livskraften och därmed påskynda läkning”.
I fotnoten till § 247 i Organon skriver Samuel Hahnemann ”Nej, man måste nu vid användning av den ursprungliga beredningen ha gett tio skakningar …”. Vidare under § 247 skriver han att ”det är meningslöst att upprepa precis samma oförändrade dos …”. Så han statuerar sin ny princip på många olika platser. Antalet slag varierar dock, men 10–20 slag före varje nytt intag är det som vi använder idag.
Boken Kroniska sjukdomar
Under den här perioden i Paris skrev han även sin bok om de kroniska sjukdomarna. Här frångår han mycket av de uppfattningarna han hade haft tidigare och skrivit om i i sin femte Organon. Här utvecklar han olika kategorier av sjukdomar, hur de beter sig, hur de påverkar och utvecklar sig. Sjukdomar som iatrogen, trauma, sporadiska växelfebrar, influensa sjukdomar, barnsjukdomar, akuta och kroniska sjukdomar. Trots alla dessa olika sjukdoms förlopp så delar han in dosering, behandling och omvårdnad till endast två olika sätt att behandla sjukdomar. Antingen som akut eller som kronisk sjukdom. Där främst doseringsintervallen är den stora skillnaden.
Det nya tillvägagångssättet och arbetet med Q-potens är alltså:
1. Att förskriva daglig dos
2. Att ”slå medlet” före varje intag
3. Att distribuera homeopatika i flytande form
4. Att ge ett nytt läkemedel utifrån Simile vid akut sjukdom
Dosering vid akuta sjukdomar
Samuel Hahnemann gör även en hel del ändringar vid behandlingen av akuta sjukdomar, och han skriver i Kroniska sjukdomar volym III på sidan 262 om doseringen vid akuta sjukdomar. Han förordar att ge medicinen var fjärde, sjätte eller varannan timme, eller oftare om så behövs. Samuel Hahnemann skriver i Organon § 158 ”… är ett gott förebud om att den akuta sjukdomen mestadels kommer hävas genom den första dosen”. Han skriver vidare om det i § 161: ”… försämringen härrörs till den första timmen/timmarna, gäller givetvis endast akuta, nyligen uppkomna besvär…”
Homeopaten ”följer symtomen” i behandlingen och ger det bästa simile medlet under sjukdomens olika förlopp och faser, vilket kan innebära att flera olika medel oftast behöver förskrivas under ett och samma akuta sjukdomsförlopp. Så länge medlet och potensen verkar vid akuta sjukdomar, låt så vara, men om patienten börjar tappa energi och åter klagar om sina symtom, ge då en ny dos.
Hur täta doserings intervallerna är beror främst på hur häftig sjukdomen är och hur snabbt medlet är: ju häftigare symtom, hög feber, svettningar och så vidare, desto tätare doser.
Vid akuta sjukdomar är min erfarenhet att det är av största vikt att patienten får rätt simile medel, oavsett vilken potens som föreskrivs. Om medlet/ämnet i sig inte är giftigt, så föreskriver jag det även i sin råa form om det är det snabbaste sättet att få tag på rätt simile. Vid exempelvis en Allium cepa-sjukdom får den sjuke sniffa och äta rå rödlök, tills rätt homeopatika har kommit den sjuka till handa. Det går utmärkt att behandla den akuta sjukdomen med Q-potenser. Samuel Hahnemann föredrog, sin vana trogen, att vid akuta sjukdomar använda C-potensen, vilket jag också finner fungera bäst, men även M-, CM- och D-potenser fungerar utmärkt och de är enklare att kunna få fatt i att köpa.
Dosering vid kroniska sjukdomar
Doseringen genomgick stora skillnader från hur Samuel Hahnemann arbetat tidigare och makarna utvecklade under sin tid i Paris helt nya arbetsmetoder. Vid kroniska sjukdomar ges rätt valt läkemedel i daglig dos. Samuel Hahnemann skriver i Kroniska sjukdomar volym III högst ”…det är tvingande nödvändigt, för att uppnå läkning av en stor och långvarig sjukdom att ge daglig dos…” Han ber även här igen om ursäkt, längre ner på samma sida, skriver han att det kommer att ”… te sig motsägelsefullt till alla homeopater med den respekt de har för att repetera dosen”. Vidare på sidan 264 står det ”…att man fortsätter att ge daglig dos, så länge som det medlet indikeras, men om nya symtom uppstår så väljer man ett nytt homeopatiskt medel”. På samma sida skriver han även om den nya potensens dagliga användande och att nu ”…när de lägre potenserna förbrukats inom 1–2 veckor övergår man behandlingen vid kronisk sjukdom till de högre graderna”. På sidorna 268–269 står det: ”…Under de senaste åren, sedan jag har föreskrivit daglig dos av medicinen i flytande form, uppdelat över 15, 20 eller 30 dagar även fler, ingen potenseringen är i flaskan för stark, när jag använder 10 slag …”
Så under den här perioden ger han en daglig dos av läkemedlet, så självklart experimenterad makarna om när på dygnet den optimala doseringen ska ske.
I Kroniska sjukdomar volym III skriver han att distribuerar medicinen på kvällen före sänggåendet, för då blir det mindre påverkan utifrån. Tidigare hade de förskrivit dosen om morgonen med krångliga anvisningar, som att patienten var tvungen att sitta still utan att funder 20 min efter dosen m.m. Vilket han överger med kommentaren …”så som jag uppgivit tidigare har jag nu lämnat…”
Byte av medel
Samuel Hahnemann skriver i sjätte Organon §§ 167 och 168 att nytt medel ska ges på grundval av den nya uppkomna sjukdomsbilden. ”Därigenom uppnås så småningom målet att göra patienten fullt frisk.”
Det som kan iakttas när det börjar bli dags för byte till ett nytt simile är att verkan av en potens kommer att förbrukas snabbare, alltså påverka under kortare tid, så att en ny föreskrivning med byte till en högre potens behöver göras oftare, innan det att medlet har färdigställt sin verkan på den sjuka.
Det som också tydligt kan iakttagas, vid behandling av den kroniska sjukdomen, är att den sjuke rekapitulerar sin sjukdomshistoria. Vilket innebär att gamla symtom återkommer, för att läkas i en omvänd kronologisk ordning, där de senast tillkomna symtomen botas först. Patienten kommer tillslut, symtom för symtom, komma tillbaka till platsen innan sjukdom fanns i organismen. Det gör att behandling oftast sker över lång tid, ja även ett helt liv. Generellt så brukar jag säga -…ett års behandlings tid, per tio år som den kroniska sjukdomen har funnits. Men som sagt det är högst individuellt beroende på hereditet och sjukdomens natur.
Läkningens ordning vid kronisk sjukdom
Vid behandling med Q-potenser och vid behandling av den kroniska sjukdomen upplever den sjuke, vid rätt valt läkemedel, att inom de första dygnen infinner sig ett förbättrat välmående och ökade krafter, även om symtomen ännu inte hunnit börja ändra sig och läka i organismen. Det är beviset på att rätt medel är föreskrivet. Sedan kommer, gradvis det bra perioderna, när de känner sig som normala att öka i tid och perioderna med lidande att minska, för att till slut helt upphöra och förblir bestående botade.
Först-försämringen är ju en het potatis för homeopater och patienter. Om det är en först-försämring, under behandling med Q-potenser, yttrar sig symtomen oftast som milda och passerar nästan obemärkt förbi för patienten, medan symtomen läker och försvinner för gott. Det kan upplevas som att medvetenheten om ett visst symtom som åter visar sig och förstärks under en period medan det läker, eller att gamla symtom återkommer och det med en insikt och förståelse av symtomets natur och ursprung. Vi kan även iaktta att läkning sker i skov, att den sjuke mår bra och känner sig förhållandevis fri från sina krämpor och besvär, för att symtomen sedan åter gör sig påminda över en kortare tid. Till slut kommer skoven med besvär att bli kortare över tid, för att sedan helt försvinna och endast hälsa återstår. Perioderna då en läkning sker och det blir en förstärkning av symtomen brukar vara om tre, i tre timmar, tre dagar eller längre period vid hudbesvär.
Oftast kommer skoven av försämring i början av en ny potens under pågående behandling.
Läkningen kan även upplevas som ett eko av den gamla sjukdomen. Symtomen är där, men inte sjukdomen. Som ett exempel: En kvinna hade i sin ungdom återkommande halsinfektioner som behandlades med ett flertal antibiotikakurer. Hon upplevde under sin kroniska behandling återigen det halsonda, sväljsmärtan, strävheten i halsen och så vidare, precis som när hon förr i tiden hade halsfluss. Men hade hon inga symtom som påvisade att det fanns någon sjukdom som svullna halsmandlar, feber, trötthet och andra, för en halsfluss, typiska symtom. Detta efterföljdes av en klar förbättring med bot, och hon drabbades aldrig mer av den typen av halsinfektion igen, behandlingen skedd nu för 25 år sedan.
Vid en total läkning av en sjukdom eller symptom leder till att patienten totalt, och jag menar totalt, glömmer bort det symtom som har botats, som att det aldrig någonsin hade funnits i deras liv. Som det gamla ordspråket lyder: Hälsan tiger still!
Hur gör Monika?
Den som förmodligen behärskade den nya arbetsmetoden bäst var Mélanie Hahnemann, som fortsatte att utveckla Samuel Hahnemann läror långt efter hans död. Hon arbetade med Q-potenser och det nya förfaringssättet under sina resterande fyrtiofyra levnadsår.
Utifrån Samuel Hahnemanns läror har jag utvecklat ett förfarande vid behandling av kronisk sjukdom anpassat till dagens samhälle. Patienten föreskrivs 50 ml dilution av medicinen per Q-potens; Patienten får själv slå flaskan cirka 20 gånger före varje nytt intag, helst på kvällen före sänggåendet. Dosen består då av 30 droppar per intag vilket gör att en flaska räcker i 5 veckor. Om samma medel fortfarande indikeras får patienten sedan en ny flaska med samma dosering men i en högre Q-potens som höjs stegvis som Q 6, 12, 18, 24 osv.
Det är även många andra metoder och arbetssätt som skiljer mellan den femte och sjätte Organon. Framför allt synen på sjukdom, hur de uppkommer och hur de ser ut och vilka platser i organismen de innefattar.
Det här är i stora drag hur jag har läst och försökt förstå makarna Hahnemanns arbete för att skapa mig ett arbetssätt som fungerar i nutid. Under mina 30 år har det hunnit bli en del erfarenhet och experimenterande i mitt dagliga arbete. Jag hoppas det kan vara till hjälp och stöd i ditt dagliga arbete och ditt fortsatta utforskande.
Jag har under alla dessa år försökt få den här kunskapen publicerad i en artikel, och nu är kanske tiden mogen för det ”nya” arbetssättet inom homeopatin. Det var Samuel Hahnemanns sista önskan och uppmaning till Mélanie att inte delge den delen av den homeopatiska kunskapen ”förrän mänskligheten var mogen”.
LITTERATUR:
Organon – läkekonstens verktyg. S. Hahnemann, översättning Bo Ramme, Ab Arcanum, andra upplagan 1990.
The Chronic Diseases (theoretical part). S. Hahnemann, B. Jain Publishers (p) Ltd. Reprint edition 1993. The Lesser Writings of Samuel Hahnemann. S. Hahnemann, B. Jain Publishers Pvt. Ltd. Reprint edition 1993. In Search of the Later Hahnemann. Rima Handley, Beaconsfield Publisher LTD. Homeopati enligt Hahnemann. Handbok i homeopatisk teori. Gert Eselböck, Eisenstadt 2013.
Simile- Den bortglömda läkemetoden. Monika S Swärd. 2022
