KARAKTERISTISKA VÄRDEN AV SYMPTOMEN via Hexameter

Författare: Dipl. Homiatriker Monika S Swärd

Utdrag ur, Clemens Maria Franx vin Bönninghausen, The Lesser Writings.
https://www.homeobook.com/review-of-boenninghaussens-lesser-writing-the-characteristic-value-of-symptoms/

C.M.F. von Bönninghausen har skrivit om hur han arbetat fram ett system för att underlätta hur och vad vi bör beakta vid sammanställningen av en anamnes. Vilka frågor behöver vi få besvarade för att kunna få en så fullkomlig symtom-bild av patientens sjukdom som möjligt, för att på sätt enklast hitta rätt Simile till den sjuka. C.M.F. Bönninghausen ansåg att Samuel Hahnemann i Organons
§ 153 har lämnat en vag och ofull-ständig beskrivning i hur man enklast hittar Simili genom –De påfallande, särskiljande, ovanliga, karaktäristiska tecken och symtomen i en sjukdom och att det blev mer upp till Homeopaten att avgöra vad som menades i det påstående. Samuel Hahnemann ville ge en
definition som inte skulle vara för diffus och lätt att förstå och ´å andra sidan vara fullständig nog för att vara korrekt tillämpad på alla patienter.

C.M.F. Bönninghausen kom att tänka på att han hade lärt sig ett system eller minnesregel när han studerade medicinska skrifter. Så han tog då fram sitt hexameter diagrammet och ställde upp frågorna utifrån den homeopatiska och allopatiska arbetssätt av anamnesen. Diagrammet innehåller en upplysande konstruktion, vare sig om den används ytligt eller mer fullständigt, inom homeopatin eller allopatin. Där finns de olika stegen i hur en sjukdom ska bedömas för att få fram alla fullständiga särdrag för en komplett anamnes.

HEXAMETER
1.Quis? 2.Quid? 3.Ubi? 4.Quibus auxiliis? 5.Cur? 6.Quomodo? 7.Quando?

Är en klassisk latinsk frågelista från retorikens och historieskrivningens tradition, ofta använd för att analysera eller strukturera en händelse, ett ämne eller en berättelse. De kallas ibland för de sju journalistiska frågorna, men de går tillbaka till antikens retorik och används än idag i t. ex. juridik, journalistik, vetenskap och pedagogik.

Om man tar den första bokstaven i samma ordning blir förkortningen
=QQUQCQQ om det kan bli enklare att komma ihåg!

Den homeopatiska Hexametern vid en anamnes skulle kunna se ut så här:

 De sju frågorna som används innehåller alla de väsentliga moment som krävs för att kunna skapa en komplett blid av patientens lidande samt kategorisering av symptomatologin.                  

1. Quis ? (Vem? personen i fråga) – Patienten

Frågan Quis? handlar om vem det är som är sjuk – alltså personen bakom sjukdomen. Vem är det vi har framför oss? Vilket kön, vilken ålder, vilken kroppskonstitution? Hur är personens personlighet, livsföring och reaktionsmönster? Hur mådde personen innan sjukdomen bröt ut?
Inom homeopatin betraktas varje patient som en unik individ och inte bara som bärare av ett sjukdomsnamn. Det gäller att förstå skillnaden mellan den friska och den sjuka människan – vad har förändrats? Det är skillnaden före och efter som det homeopatiska medlet ska återställa balansen. För att kunna välja det rätta läkemedlet bland de som finns att tillgå, behöver homeopaten ha en djup kännedom om individen själv, inte bara om sjukdomens yttringar. Det är först när man ser de vid sjukdomen förändrade humörssymtomen som man kan finna simile – det mest liknande läkemedlet – som svarar mot hela personens sjukdomsuttryck.

2. Quid ? (Vad, varför?) – Huvudsymptom

Denna fråga syftar på sjukdomens uttryck, karaktär och mest framträdande drag. För att kunna välja läkemedel behöver homeopaten först förstå vad sjukdomen är, i sin specifika, individuella form.
Det är detta som homeopaten fokuserar på i anamnesen: Vilket är huvudsymtomet? Vad är det mest påfallande, mest signifikanta i patientens tillstånd?
Inom allopatin däremot hänvisar frågan ofta till en sjukdomsbild enligt etablerad diagnos, det vill säga ett namn på sjukdomen snarare än dess unika uttryck i individen. Diagnosen används som grund för behandling, oavsett variationer i hur den faktiskt uttrycker sig hos olika patienter.
Men sjukdomens inre natur kan skilja sig avsevärt även när diagnosen är densamma, och olika patienter med samma sjukdomsnamn kan behöva helt olika läkemedel.
Allopatiska metoder för anamnes (sjukdomshistoria och undersökning) är ofta inte tillräckliga för att ge homeopaten ett tydligt underlag för ett säkert läkemedelsval. Den allopatiska diagnostiken syftar ofta till att utesluta vissa möjligheter snarare än att individualisera helheten. Och även när diagnosen är korrekt, riskerar behandlingen att agera ytligt, utan att påverka de underliggande orsakerna eller det specifika uttrycket i den enskilda organismen.

3. Ubi ? (Var, på vilken plats i kroppen?) – Affinitet

Frågan om var i kroppen sjukdomen manifesterar sig är av stor betydelse inom homeopatin. Denna plats, eller lokalisering, förtjänar att noggrant kartläggas, eftersom just de symtomen ofta är de mest karakteristiska.
Varje läkemedel har en särskild affinitet, det vill säga en benägenhet att verka i vissa specifika delar av den levande organismen. Det gäller inte bara lokala symtom som smärta i en viss led eller område, utan även generella sjukdomstillstånd som gikt eller reumatism, där hela kroppen påverkas men där vissa delar drabbas mer än andra.
I verkligheten påverkas sällan hela kroppen lika starkt. Därför blir kunskapen om vilka delar av kroppen som är mest involverade avgörande för den homeopatiska analysen. Det är just denna detaljrikedom, var, hur och i vilken grad olika organ eller vävnader påverkas, som ger homeopaten vägledning till det mest liknande läkemedlet.
Inom allopatin däremot nöjer man sig ofta med allmänna symtom som huvudvärk, kolik, tandvärk utan att ta hänsyn till organens specifika reaktionssätt eller inbördes relationer.
En sådan förenkling kan dock inte på något sätt bidra till ett rationellt och individuellt
grundat val av läkemedel, vilket är centralt i homeopatin.

4. Quibus Auxiliis ? Med vad? – Sidosymtom (concomitanta)

Om den klassiska hexametern hade formats med homeopatiska syften i åtanke, hade nog den fjärde punkt kallats Quibus sociis, med vilka följeslagare eller Quibus comitibus, för att tydligare peka på de symtom som följer sjukdomen men inte definierar den. Kanske till och med Quibeus memoria, ett spel mellan minne och medhjälpare till sjukdomens uttryck.
För homeopaten har själva sjukdomsnamnet liten betydelse, det är i stället sidosymtomen som uppträder tillsammans med huvudsymtomen som är avgörande. Varje sjukdomstillstånd uppvisar nämligen ett rikt spektrum av symtom, och det är de medföljande symptomen som tillsammans utgör totaliteten, alltså hela sjukdomsbilden.
Att identifiera och förstå denna totalitet är själva kärnan i den homeopatiska metoden. Det är vägen till principen Similia similibus.
Genom att beakta samtliga symtom i anamnesen, inklusive de till synes oviktiga eller ologiska, gör den homeopatiska läkekonsten till en mer träffsäker och individuell behandling än vad den allopatiska medicinen kan erbjuder. Den senare bygger ofta sin diagnos på en generalisering, ett namn som pekar på sjukdomens klass eller ursprung, men tar sällan hänsyn till det unika och särskiljande hos den sjuka.

5. Cur ? (Varför sjukdom?) – Sequelae (Causa)

Frågan om orsaken till sjukdom är grundläggande och delas av interna och externa orsaker. Homeopaten behöver ta reda på om sjukdomen är akut eller kronisk, om den orsakats av en förgiftning, en fysisk skada, en epidemi eller av en överkänslighet. Homeopatin tar hänsyn till om sjukdomen har sitt ursprung i ett miasmatiska arvet (den kroniska sjukdomen), eller om det rör sig om en akut sjukdom, en förgiftning, ett trauma etc. Det är först när orsaken är känd som homeopaten kan avgöra om behandlingen bör inriktas på att ge ett antid mot ett giftigt ämne eller om läkemedel för kronisk- eller akut sjukdom ska ges.
Vid tydliga yttre skador, som stukningar eller brännskador, är valet av medel ofta enkelt. Men
i mer komplicerade fall, som vid akuta eller kroniska tillstånd, måste homeopaten undersöka under vilka omständigheter sjukdomen uppstod: Svalde patienten kallt vatten medan kroppen var överhettad? Blev kroppen genomvåt medan den svettades?
Orsaksfrågan har visserligen en central plats även i allopatisk medicin. Men där bygger förklaringarna ofta på antaganden och teorier som, ur ett homeopatiskt perspektiv, har ringa
eller inget praktiskt värde för själva behandlingen. Dessa modeller ligger alltför långt ifrån den individualiserade, dynamiska syn som kännetecknar homeopatins metod för att kunna användas effektivt i praktiken.

6. Quomodo ? (Hur, på vilket sätt?) – Modaliteter

Den här delen beskriver omfattningen av det vi har att ta ställning till.
Ordet modus, som betyder “gräns” eller “sätt”, används av de klassiska läkarna för att inte bara ange ett tillstånd i allmänhet, utan också för att beskriva de förändringar som har ägt rum, såsom behandlingar, relationer och yttre och inre påverkan. Det handlar om allt som kan påverka symtomen: vad som gör dem värre eller bättre för patienten. För homeopaten är detta avgörande, då vi har kunskap från läkemedelsprövningarna om just sådana modaliteter, alltså de omständigheter som kan förändra ett symtom och vet vilka som är mer eller mindre karaktäristiska. I den homeopatiska metoden är ingen fråga oviktig, inte ens om svaret verkar negativt.
I den allopatiska medicinen däremot har sådana nyanserade symtom sällan tillmätts något värde eller fått någon uppmärksamhet alls.

 7. Quando ? (När?) – Periodicitet

Homeopaten undersöker om besvären uppträder i återkommande mönster – till exempel i samband med menstruation, vissa årstider, tider på dygnet eller specifika klockslag – för att kunna hitta det mest liknande läkemedlet (simile) som kan bota. I den allopatiska skolan däremot tar man sällan hänsyn till sådana variationer, utan ordinerar ofta samma värktablett för alla typer av smärta, oavsett tidpunkt eller karaktär, och cortison för de flesta hudbesvär utan att differentiera mellan dem.