Biografier, Kapitel ur boken; Simile – Den bortglömda läkekonsten

Samuel Hahnemanns livsväg till homeopatin!

Homeopatins grundare Christian Friedrich Samuel Hahnemann föddes vid midnatt mellan den 10 och 11 april 1755 i staden Meissen i östra Tyskland och avled i åldersbronkit den 2 juli 1843 i Paris. I dag vilar han på kyrko­gården Père-Lachaise i Paris, sedan 24 maj år 1898 tillsammans med sin andra hustru Mélanie d’Hervilly Hahnemann. Familjen Hahnemann hade på fädernesidan i genera­tioner tillbaka arbetat som porslinsmålare.
S Hahnemann var första sonen och tredje barnet av fyra syskon. Det sjuåriga kriget, som pågick mellan 1756–1763, minskade efterfrågan på porslin och företaget var konkursmässigt. De ekonomiska förhållandena för en porslinsmålare i Meissen var svåra och S Hahnemanns far såg helst att hans son skulle börja arbeta och bidra med brödfödan till familjen. Så han ordnade ett lärlingsjobb vid diligensen i Leipzig åt honom, men Samuel rymde tillbaka hem där hans mamma höll honom gömd på vinden, så fadern inte skulle få vetskap om att han återvänt hem.
S Hahnemann ville studera samt var en flitig och intelligent elev så magister Johann August Müller tog sig an honom. Magister Müller hjälpte S Hahnemann att få arbeta vid skolan som läxhjälp åt de andra eleverna, vilka täckte kostnaden för undervisningen vid privatskolan S:t Afra mellan åren 1770–1775. Under S Hahnemanns fortsatta studietid försågs han med olika välgörare, bland andra bröder i frimurarorden gav honom ekonomiskt stöd till fortsatta studier. Efter skolavslutningen lämnade S Hahnemann sitt barndoms­hem med 20 thaler^[1] i fickan, som han hade fått av sin far.
S Hahnemann började studera medicin vid univer­sitet i Leipzig och studerade där mellan åren 1775–1777. Han gav privatlektioner och översatte texter. Han var fattig, hungrig och missnöjd med den medicinska undervisningen som inte gav tillgång till vare sig sjukhus eller verkliga patienter att praktisera på. Undervisningen bestod av teoretisk högläsning, ur föråldrad litteratur, så han slutade!
Våren år 1777, efter skolavslutningen, beger sig 22-åringen till Wien för att studera medicin vid stadens universitet, som då ansågs erbjuda den mo­dernaste medicinska utbildningen och med ett mycket gott anseende. Precis innan avresan till Wien blev
S Hahnemann rånad på sina besparingar och fick gå till fots hela vägen till huvudstaden. Där undervisade kejsarens egen livmedikus, Joseph von Quarin (1733–1814).
Dr Quarin var chef för De barmhärtiga brödernas sjukhus^[2]i Leopoldstadt utanför Wien. De båda blev goda vänner och S Hahne­mann fick möjlighet till extra undervisning genom förtroendet att arbeta på sjukhuset under Dr Quarins ledning. Trots S Hahnemanns sparsamhet tog hans pengar slut. Dr Quarin hjälpte
S Hahnemann så att han fick tjänst som bibliotekarie och husläkare hos friherren Samuel von Brukenthal (1721–1803) ståthållare i Siebenbürgen. Utöver sina arbets-uppgifter, att vårda biblioteket samt myntsamlingen, behandlade han gruvortens befolkning under åren 1777–1779. Bilioteket gav honom möjlighet att studera medicinska klassiker på sina originalspråk. Arbetet som läkare gav honom möjlighet att undersöka arbetsförhållandena samt de sjukdomar som förekom i området, vilka till största delen var följder av knappa och dåliga levnadsförhållanden, särskilt epidemiska sjukdomar som malaria. Efter tjänstgöringen i Transsylvanien hade 24-åringen sparat pengar och kunde nu resa med häst och vagn till Erlangen, där han började studera medicin vid stadens universitet.
En av hans lärare, Johann Christian Daniel von Schreber (1739–1810) hade år 1760 varit en flitig student hos professor Carl von Linné vid Uppsala universitet. Han och S Hahnemann hade båda ett stort intresse för medicinalväxter. Han stannade nästan två år i Erlangen och erhöll sin doktorsexamen med avhandlingen Studier om orsakerna till och bekämpandet av kramptillstånd^[3] den 10 augusti 1779.

^[1]. På den tiden motsvarade 1 thaler, värdet av cirka 1,5 gr guld.
^[2]. Krankenhaus der Barmherzigen Brüder in Wien
^[3]. Conspektus adfectum spasmmodicorum aetiologicus et therapeuticus

Ungdomens dagar bland gifter och giftermål

Året efter sin examen i medicin är det lite osäkert vart S Hahnemann befann sig, men troligen studerade han kemi och metallurgi hos professor Leionhardi^[1] i Leipzig.

S Hahnemann tog år 1780 tjänst i gruvstaden Hettstedt, under nio månader. Som läkare behandlade han invånarna med de läkemetoder han hade lärt sig vid universitetet som koppning, lavemang och recept-förskrivning. Gruvarbetarna led bl. a. kopparförgiftningssjukdomar, trångboddhet, bristande hygien och dålig diet.

År 1781 flyttade S Hahnemann till Dessau, där han arbetade som provinsläkare. På stadens apotek fick han möjlighet att förkovra sig och praktisera sina intressen i kemi. Efter ett år tar också han tjänst som stadsläkare i Gommern som ligger 4 mil utanför Dessau, dit han pendlade. Som kemist arbetade han inom dåtidens rättsmedicinska enhet och var verksam mellan åren 1784–1789.

Under den här tiden lärde han känna Apotekare Häselers styvdotter Johanna Leopoldine Henriette Kuechler (1764–1830). De unga blev direkt kära i varandra och gifte sig den 1 december^[2] år 1782 och ett år senare föds deras första barn, Henriette. Året därefter föds sonen Friedrich, som vid 30 års ålder försvinner, troligen till USA och vid sin död efterlämnade fru och barn. Dottern Wilhelmine föddes år 1787 men avled redan vid 30 års ålder. År 1789 föds dottern Amalie och år 1790 Karoline. År 1794 fick paret en son som döptes till Ernst men som förolyckades redan samma år efter han trillat av vagnen under ett stormoväder. Året därefter 1795 föddes tvillingflickor men endast en överlevde och döptes till Friederike. Hon gifte sig två gånger men förblev barnlös i båda äktenskapen och blev senare bragd om livet genom mord. År 1803 föddes dottern Eleonore, även hon gift två gånger och troligen mördad. Dottern Charlotte föddes år 1805 och makarnas sistfödda var dottern Louise år 1806. De fick tillsammans allt som allt elva barn och genom sonen Friedrich, som utvandrade till USA, lever deras arvslinje fortfarande kvar idag.

Under åren 1788–1805 flyttade hela familjen Hahnemann cirka tjugo gånger under loppet av sjutton år mellan olika platser inom Centraleuropa, främst nuvarande Tyskland. Under vandringsåren rör sig familjen hela vägen från Hamburg tillbaka till Sachsen som Molschleben och sedan i Mühlhausen, därefter i Pyrmont, vidare i Wolfen­buttel och slutligen i Königslutter. Den främsta inkomstkällan för S Hahnemann var olika översättningsuppdrag. Det var i perioder svårt för honom att finna arbete, även som översättare och hela familjen präglades av fattigdom och hunger. Det finns beskrivet att när familjen Hahnemann om kvällen delade upp det bröd som fanns kvar från dagen, som han själv hade bakat, skars det upp i små kuber så att alla skulle få sin beskärda del att äta.

^[1]. https://en.wikipedia.org/wiki/Johann_Gottfried_Leonhardi
^[2]. Andra källor skriver 17 november 1782

Översättaren och författaren Hahnemann

S Hahnemann behärskade redan nu flera olika språk både i skrift och tal som grekiska, latin, franska, hebreiska, italienska, spanska och syriska. Engelska lärde han sig när han översatte William Falconers, Study of Mineral Waters^[1] till tyska samma år som artikeln publicerades.
Under åren 1785–1789 skrev S Hahnemann inte mindre än 2 200 trycksidor som snart uppnår 5 500 stycken, både som översättningar och egna artiklar, utifrån sitt motto ”Har du en åsikt, skriv om den och få den publicerad”. I texterna som han översatte passade han på att vidareutveckla innehållet genom att spetsa dem med sina egna kunskaper och personliga teorier via långa fotnoter i över­sättarens kommentarer. Många gånger var hans översättningar mer uppskattade och värdefulla för läsaren än originalen.

Ja, S Hahnemann var flitig med sin penna och här följer några exempel av hans alster. År 1786 skriver han artikeln om Arsenikförgiftningar, hur de botas och rättsliga undersökningar i samband med dylika^[2]. S Hahnemann understryker här vikten av tillförlitliga läkemedel och varnar mot förfalskning och orenheter i dem. Han ville förbjuda den då fria försäljningen av arsenik. Arsenik användes då som feberpulver och han krävde att giftet skulle förvaras i slutna behållare samt hanteras med varsamhet. Han försökte även arbeta fram ett motgift till arsenik.

År 1788 publicerade han Det Hahnemannska vinprovet^[3], en kemisk testmetod som påvisade förfalskningar i vin. Man använde på den tiden giftigt blyacetat, s.k. “bly­socker” i vin som sötnings- och klarningsmedel. 7 september 1791 utfärdar den preussiska regeringen en officiell förordning som införde Hahnemanns provmetod som obligatorisk för vinhandlare i Berlin. S Hahnemann blev därmed erkänd officiellt som pionjär inom livsmedelskemi.

År 1789 skriver han artikeln Recept och metoder från de bästa läkarna genom tiderna^[4] som är en önskan om noggrannhet i kemiska processer och kritisk granskning av läkemedelskvalitet med ambition att göra läkemedlen både mer effektiva och säkra. Det hedras än i dag genom tilläggsbenämningen Hahnemannii som också säkerställer att beredningen är gjord enligt hans anvis-ningar och används inom homeopatin på substanser som Mercurius solubilis, Causticum, Calcium sulfuricum och Camphora.

S Hahnemann skrev om en ny humanistisk synen på mentalt sjuka^[5]. Det unika i hans synsätt var att han helt tog av­stånd från den förödmjukande misshandel och de brutala be­hand­lingsmetoder som erbjöds under den här tidens ”vård”. Han skrev ”… att aldrig låta bestraffa en vansinnig med slag eller någon annan smärtsam kroppslig upptuktelse, eftersom det inte finns något straff för oavsiktliga handlingar och dessa sjuka enbart förtjänar medlidande och genom sådan hård behandling blir de som är sjuka i sinnet ännu värre och väl aldrig förbättras”. Han utvecklade och skrev om hur de sjuka bör bemötas och hur läkaren bör uppträda gentemot sina patienter samt förslag på en empatisk omvårdnad och läkemedel.

År 1792–1795 skrev han ett flertal artiklar som sammanställts i boken Hälsans vän^[6] del I och II. Där förespråkar han åtgärder för att främja hälsan genom förbättrad hygien och att undvika trångboddhet. Han rekommenderar att familjer inte ska sova i samma rum som de vistades i under dagen. Att barnkammaren skulle vara luftig och ljus, samt hur man vidtar försiktighet vid smittsamma sjukdomar genom läran om hygien. Att stadens gator ska vara raka och ljusa så att luften kan cirkulera mellan husen. Han rekommenderar en timmes daglig promenad ”…för att fördela kroppsvätskorna till de delar i kroppen där de hör hemma, som stimulerar hjärtverksamheten, matsmältningen och ger en bättre sömn”. Även kapitel om rabies, hygien vid epidemier, dålig luft, bra och dåliga saker, att lita på magens instinkt, hur man väljer husläkare, sexualundervisning, amning och annan matnyttig information fick han med.

Mellan åren 1793–1799 publicerar han ett lexikon för apotekare (Apothekerlexikon^[7]), skriften lovordades i Journal der Pharmacie,
”Ett förträffligt arbete som varje apotekare borde skaffa sig”. I lexikonets alfabetiska innehållsförteckning råder ordning om de olika produkter och substanser som används på ett apotek, vilket underlättar standardiseringen. Det är ett axplock om vad S Hahnemann utvecklade som kemist, farmaceut och författare.

^[1]. Experiments with Mineral Waters and Warm Baths av William Falconer, Bath, 1775
^[2]. Ueber die Arsenikvergiftung, ihre Hülfe und gerichtliche Ausmittelung. Crusius, Leipzig 1786
^[3]. Über die Weinprobe auf Eisen und Blei” 1788
^[4]. Recepte und Kurarten der besten Aerzte aller Zeiten, 1789
^[5]. Sjätte Organon §§ 210 – 230
^[6]. Freund der Gesundheit
^[7]. https://archive.org/details/bub_gb_sUI9AAAAcAAJ/page/n2/mode/1up

Apotek och stolligheter

S Hahnemann blev en flitig motståndare till dåtidens medicinska behandlingsmetoder och apotekarnas arbete. Apotekaryrket kom till Europa under 1400-talet och på 1600-talet samtidigt som yrkesrollerna delades upp så att läkarna arbetade med behandling av patienter och apotekarna med att bereda medicinerna. Under 1700-talet var apotekaryrket i vanära och apoteken många gånger misskötta och innehållet i medicinburkarna var vanligtvis i dåligt skick.

År 1787 skrev S Hahnemann förordet till avhand­lingen av Jean-Baptiste van den Sande, Kännetecken på goda och förfalskade läkemedel^[1]. Som exempel nämner han hur apoteken använde samma växt flera gånger för dekokter på exempelvis rabarber, kinabark, fläder och andra preparat. I texten påvisar att extrakt av Aconitum har haft önskad effekt efter inköp från ett apotek, men från ett annat apotek uppvisade extraktet inte någon som helst effekt.

Läkarnas recept bestod på den tiden av sammansatta läkemedel med många olika substanser i en och samma förskrivning. S Hahnemann ansåg att varje substans är levande och individuell. Därför ville han aldrig benämna läkemedlen utifrån sin kemiska benämning samt att en kemiskformel aldrig kan uppfylla den levande växtens fullständiga kemiska struktur. Han ansåg också att om flera olika substanser sammanblandades blev de i sig en ny sammansättning med en ny påverkan i organismen. Större sjukhus och läkarna hade alla sina egna teser och metoder om sjukdomars uppkomst och hur de borde behandlas. Som expl. så ansåg Friedrich Hoffmann (1660–1742) att sjukdom hade sin grund i kroppens ruttnande, surnande safter och mot det förskrevs antiseptiska eller sötade läkemedel. Dr Stoll ansåg att sjukdomar berodde på fördärvad galla och förskrev lavemang och kräkmedel. Dr Kämpf ansåg att de berodde på proppar i tarmarna eller blodkärlen och att kroppen behöver rensas ”likt borstar och kvastar kunna rensa kroppens rörledningar från smuts”. Han förskrev därför lavemang spetsade med läkemedel som senna, rabarber, salmiak eller kvicksilver. Listan med olika allopatiska behandlingar kan fyllas på med, svettkurer, svält, åderlåtning, blodiglar, kräkningar, fontanell­öppningar, spanska flugor, bränningar, konjak, mysk, grogg, kamfer, opium med flera.

S Hahnemann stred för att läkarnas förskrivning till patien­ten skulle vara i minsta möjliga dos och med endast ett läkemedel åt gången. Han uppmanade också att inte ge en ny dos av läkemedlet innan den tidigare givna dosen har fullgjort sin verkan. Så vi kan förstå varför S Hahnemann stred för rätten att läkarna själva skulle få bereda sina läkemedel och på så vis säkerställa kvalitén av inne­hållet av substansen. Det här gillade inte apotekarna! Vid den här typen av förskrivningar kunde de endast sälja ett litet gran^[2] av ett ämne, istället för flera gran av många olika ämnen och några extra blodiglar till en och samma patient. De förändringarna skulle ju avsevärt minska apotekarnas inkomstkälla. Kanske inte helt otippat gick apotekarna till protest mot hans idér, vilket ledde till att myndigheterna förbjöd S Hahnemann att själv tillverka och bereda sina läkemedel.

Det är förståeligt att S Hahne­mann längtade efter en läkemetod som byggde på vetenskap och beprövad erfarenhet med fasta principer.

Den 1 mars 1792 avled den 45-årige tysk-romerska kejsaren och ärkehertigen av Österrike, Leopold II, som led av ”bröstproblem”. Hertigens livläkare behandlade honom med alla dåtidens läkekonster. S Hahnemann ansåg att det var läkarnas brutala behandlingar som orsakade hans död och det upprörde honom så mycket att han skrev en artikel som publicerades i nummer 78 av Der Anzeiger^[3]. Sammanfattningsvis skrev S Hahne­mann att: ”…En andra åderlåtning kan man neka, men att ta blod en fjärde gång på bara ett dygn från en man som redan tappat styrka genom sjukdom och diarré… må vetenskapen blekna inför detta!”. Med den artikeln slog missnöjet mot S Hahnemann rot hos läkarkollegiet i Europa.

^[1]. Die Kennzeichen der Güte und Verfälschung der Arzneimittel
^[2]. 1 gran motsvarar 0.06 gram
^[3]. Artikeln benäms som; Hahnemann’s criticism of Leopold II’s treatment in Der Anzeiger, Mars 1792

Mentalsjukhus och medicinalväxter

S Hahnemanns tidigare skriverier om en ny och humanistiska syn på mentalt sjuka, ledde till att S Hahnemann fick tjänst som själsläkare hos hertigen Ernst Fredrik av Sachsen-Coburg-Saalfeld (1724–1800). Hertigen hade inrättat ett sinnessjukhus för stånds­­personer. Dit kom endast en patient, Klockenbring av Hanover ^[1]. Under vintern 1791–1792 vårdade och behandlade S Hahnemann Klockenbring på det nya humana synsättet, i ett sedan länge obebott jaktslott i Georgenthal. S Hahnemann skriver själv utförligt om händelsen i artikeln En skildring av Klockenbrings melankoli^[2] år 1796, där han utförligt beskriver Klockenbrings sjukdomsförlopp samt hur han har behandlat honom med växten Datura stramonia (spikklubba)^[3]. Omvårdnaden och medicineringen gjorde Klockenbring frisk från sin sinnessjukdom så att han kunde återgå till sitt dagliga liv och arbete våren 1792. För uppdraget erhöll S Hahnemann 1000 thaler. Det är således det första dokumenterade och lyckade patient­behandlingen inom psykiatrin.

Händelsen på Georgenthal ägde rum innan S Hahnemann började formulera de homeopatiska principerna. Med tanke på valet av läkemedlet (Stramonium) kommer det kanske från ett frö som vuxit fram utifrån kunskaperna han förvärvat när han studerade i Wien hos Dr Quarin, mannen som hade ett så stort intresse för den österrikiska läkaren Anton von Störcks (1731–1803) läror och arbete, vilka bestod av att undersöka den medicinska verkan i giftiga växter. Anton von Störck (1700–1780) fick titeln hovläkare efter att ha förskrivit och botat Maria Teresia av Österrike smittkoppor med Pulsatilla nigra. Anton von Störck skriver i inledningen till Pulsatilla i sin Materia Medica observationes^[4] ”Det ankommer på läkarens klokhet att göra giftet (i växten) till läkemedel och finna en möjlighet att påvisa att giftiga växter kan vara verksamma medikamenter i små doser. Dessutom måste läkaren känna till sjukdomen och symptomen som liknande läkemedel framkallar”. I inledningen till Stramonium skriver han ”Om spikklubban skakar sinnet och framkallar vansinne hos friska personer, skulle man då inte undersöka om den ej kunde ge vansinniga tillbaka deras förstånd genom en växling av idéerna”. Han skrev även att odörten, Conium, botar cancer och förlamningar, Cicuta botar olika kramptillstånd som epilepsi.

Han var långt före sin tid och kanske den första som började med empirisk farmakologi genom läkemedelsprövningar? Hans metod var att pröva en växt i tre steg. Först på ett djur, sedan på sig själv eller fattiga svårbotade patienter och det tredje och sista steget genom att förskriva växten som läkemedel till patienten.

^[1]. Striche zur Schilderung Klockenbrings während seines Trübsinns               
^[2]. Striche zur Schilderung Klockenbrings während seines Trübsinns
^[3]. Lesser Writings of Samuel Hahnemann
^[4]. Libellus, quo demonstratur stramonium, hyoscyamum, aconitum, non solum tuto posse exhiberi hominibus, sed esse etiam egregia in multis morbis remedial” (1760–1775)

Kinaträdets bark blir liknande läkemedel – Simile

Avhandlingen som S Hahnemann översatte år 1790 var författad av den skotske professorn William Cullen (1710–1790). Hans teori var att förklara hur barken från det sydamerikanska kinaträdet, Cinchona, hjälpte vid malariafeber. W Cullen ansåg att läkningen berodde på de magstärkande effekterna. Han resonerade om orsakerna utifrån humoralterapins^[1] lära, som under den här tiden var mycket populär.

S Hahnemann hade under sin vistelse i Transsylvanien ådragit sig malaria och lärt känna den medicinska effekten av kinaträdets bark. Han hade då fått dricka dekokt av barken som botade hans sjukdom. Så han opponerade sig mot William Cullens teori och menade att den förklaringen inte håller. För att undersöka tesen som framställdes gjorde han empiriska läkemedelsprövningar på sig själv genom att dricka dekokt av barken. Efter några doser fick han liknande symptom som när han själv var sjuk i malaria. S Hahne­mann skriver i sina texter: ”Jag intog 4 quentchen^[2] två gånger per dag och vad hände? Jo, mina händer och fötter blev iskalla. Jag blev matt och sömnig, så kom en stark hjärtklappning, pulsen blev snabb och hård, jag fick en känsla av ängslan, darrningar, törst samt en pulserande känsla i huvudet. Även de för mig välkända symptomen vid malaria som sinneströghet, stelhet i alla leder, men alldeles särskilt den domnade, obehagliga känsla som tycks förekomma i alla benhinnor, uppträdde igen. Denna paroxysm varade varje gång i två till tre timmar och inträdde på nytt då jag upprepade dosen, annars inte”. Den upptäckten fick S Hahnemann att fundera över vad det var egentligen han hade upplevt – kunde det vara så att om en medicinsk substans hos en frisk människa skapar en konstgjord sjukdomsbild, kan då den substansen bota en sjuk som uppvisar en liknande sjukdomsbild? Med den frågan JA besvarad och efter sex års efterforskningar var den homeopatiska likhetsprincipen född, år 1796 och lyder Similia similibus.

Samma år skriver S Hahnemann om sina nyvunna insikter i artikeln, Försök med en ny princip för upptäckten av drogernas läkekrafter samt några synpunkter på de hittillsvarande^[3]. Artikeln inleds med en skarpt formulerad kritik mot den traditionella läkekonsten (allopatin, humoralterapin), som han anser bygger på spekulativa teorier, osäkra principer och farliga blandbehandlingar. Han föreslår istället ett empiriskt experimentellt tillvägagångssätt “För att känna till ett läkemedels sanna verkan, måste det ges till en frisk människa och de symtom det framkallar observeras noggrant”. Alltså, ”Läke­medel ska prövas på friska, och sjukdom botas med medel som orsakar liknande symtom”, den homeopatiska läkemedelsprövningen. Metoden benämner han Arzneimittelprüfung. I artikeln skriver han också han om två erfarenhetssatser. 1. ”Om två onaturliga, allmänna irritamenten samtidigt påverkar kroppen, så blir, om båda äro likartade, den enas verkan av den andres (den starkares) om någon tid nedtystad och suspenderad”. 2. Om två irritamenten hava stor likhet med varandra, så blir den ena (den svagare) irritationen och dess verkan av den andres (den starkares) analoga kraft fullkomligt utsläckt och förintad)^[4]. –Alltså, en starkare sjukdom kan bota en svagare sjukdom. Man kan därför också bota sjukdomar med läkemedel vars verkningar är liknande till sjukdomen i fråga. Således bör man kunna alstra en annan konstgjord sjukdom genom läkemedlens likhetslära –Similia similibus. Långsamt närmar sig S Hahnemann den homeopatiska läran.

^[1]. https://sv.wikipedia.org/wiki/Humoralpatologi
^[2]. quentchen motsvarar 1,67 gram
^[3]. Versuch über ein neues Princip zur Auffindung der Heilkräfte der Arzneisubstanzen, nebst einigen Blicken auf die bisherigen
^[4]. Översättning, troligen av Bo Ramme

Erfarenhetens läkekonst – Homeopati

År 1805 flyttade familjen till ett eget hus med trädgård i Torgau och bor där fram till 1811. Åren i Torgau var harmoniska och familjen bestod då av åtta döttrar och en son. Under den perioden börjar de homeopatiska principerna att ta form.
År 1805 publicerade S Hahnemann artikeln Erfarenhetens läkekonst^[1] som en längre uppsats i Hufelands Journal. Det är första gången han beskriver sin nya läkemetod och lära i ett sammanhang. Den skriften kom sedan att ligga till grund för den ”homeoptiska bibeln” Organon. Här skriver han att, “Allt för ofta vilar medicinska behandlingar på hypoteser i stället för prövad erfarenhet”. Att ”…återkommande erfarenheter av hur läkemedel verkar i verkligheten ska styra behandlingen”. Här avvisar han också generaliserade, slentrianmässiga terapier och förespråkar noggrann individbaserad förståelse av sjukdomen och behandling utifrån verkliga symtom.

Den första utgåvan av Organon^[2] utkom år 1810. Där har han nu börjat delat upp sina teorier i paragrafer med stigande numrering.

År 1807 presenteras läkemetodens namn för första gången som homeo­pati, ordet härrör från grekiskans homios, lika pathos, lidande, i artikeln Anvisningar om läkemedels homeopatiska användning i hittillsvarande praktik^[3].

^[1]. Heilkunde der Erfahrung
^[2]. Organon der rationellen Heilkunde, Sv. Organon för rationell läkekonst
^[3]. Fingerzeige auf den homöopatischen Gebrauch der Arzneien in der bisherigen Praxis

Från prustrot till hovråd

År 1811 utser Napoleon Torgau till krigsfästning och familjen Hahne­manns liv är i fara, så de flyttar till Leipzig. S Hahnemann hoppas att stadens invånare ska vara mottagligare för hans nya homeopatiska lära än vad invånarna på de tidigare orterna varit.

Nu hade han satt principerna för den nya läkekonsten och ville börja praktisera den. I början av april 1812 publicerade S Hahne-mann sin kungörelse i Allgemeiner Reichsanzeiger och bjöd in sina läkarkollegor till ett planerat öppnade av ett Medicinskt institut.
”Jag känner att min Organon framlagda lära visserligen väcker de högsta förhoppningarna om botandet av sjuka människor, men att den till sin natur är ny och överraskande och nästan strider mot alla kända medicinska dogmer och hävdvunna begrepp och vissa avviker så totalt från dem, att den inte så lätt kan förstås av på annat sätt utbildade läkare i min tidsålder genom enbart läsning av min bok, när inte praktisk övertygelse kommer till hjälp^[1]”. Men ingen läkare anmälde sig till den sex månader långa grundutbildningen!

Om läkarna inte är intresserade, så kanske läkarstuderande vid universitetet i Leipzig är det? tänkte S Hahn-emann. För att få en behörig lärartjänst behövde han disputera i ett vetenskapligt ämne. För att få disputera behövde han skriva en avhandling, samt betala 50 thaler i inträdesavgift. För fulla läktare framförde han på åtta olika språk föredraget om, En historisk, medicinsk studie om de gamlas bruk av Helleborus albus läkande krafter^[2], vilket gav honom tillträde som lärare i Medicinens historia vid universitetet.

Växten Helleborus albus lovordades som medicinalväxt. På S Hahnemanns tid användes Helleborism som ett begrepp vilket härstammar från antiken och betyder att, bota sjukdomar med Helleborus. Anledningen till att han valde just det ämnet till sin föreläsning var troligen att apoteken inte hade mindre än tio olika växter som alla kallades Helleborus och han var inte nöjd med att apotekarna inte visste skillnaden mellan dem.
I föreläsningen kunde han med säkerhet påvisa att det troligen rörde sig om växten Veratum album (vit Prustrot) och inte Helleborus albus (julros).

Under tiden som lärare på universitet fick han många lojala elever som blev hängivna den homeopatiska läran och hjälpte honom med texter och genomförandet av läkemedelsprövningar under lång tid.

Mellan åren 1811–1821 genomförde S Hahnemann sex läkemedelsprövningar som publicerades på latin under titeln, Fragmenta de viribus medicamentorum positivis. I publicationen finns hans första läkemedelsprövningar China officinalis, Pulsatilla vulgaris, Atropa belladonna, Aconitum napellus, Arsenicum album, Helleborus nigra och Datura stramonium. Kanske är det inte en tillfällighet att det är samma växter som Anton von Störck hade utforskat och skrivit om i sin Materia Medica.

S Hahnemann skrev år 1819 den andra utgåvan av Organon^[3], som han kallade ”andra förbättrade och utökade utgåvan”. Den hade nu utökats väsentligt i sitt omfång och innehåll.

Den 15 mars 1820 dömdes S Hahnemann i domstol. Han döms för sitt krav på läkarnas rätt att själva få bereda sina läkemedel, det stred mot apoteksmonopolet. Med den domen förbjöds han bereda sina läkemedel själv samt förvisades ut ur Leipzig. I de munt­liga förhandlingarna vid rättegången uttalade han: ”Min läkemetod, kallad homeopati, skiljer sig från den vanliga läkemetoden, den använder inte recept, som kunna lämnas till apoteken, använder inga sammansatta läkemedel utan vid varje sjukdom endast ett enda, osammansatt läkemedel och är därför inte beroende av apotekarnas arbete”.

Så han kunde inte arbeta vidare som läkare och var dessutom landsförvisad från Leipzig! Men Hertigen av Anhalt–Köthen gav S Hahnemann titeln hovråd och livläkare och på så vis kunde han arbeta vidare i Köthen, både som läkare samt med rätten att själv bereda sina läkemedel.

^[1]. Arthur Braun sid 22, översättning Bo Raamme
^[2]. Dissertatio historica-medica de Helleborismo veterum
^[3]. Tysk. Organon der Heilkunst. Zweite verbesserte und vermehrte Auflage Eng, Organon der Heilkunst, Sv. Organon för läkekonst

Potentiering och kroniska sjukdomar

I januari 1821 flyttar familjen Hahnemann till Köthen. Ryktet om framgångarna S Hahnemann hade förvärvat under 42 år som läkare spred sig över Europa, i samma takt som kollegornas avund växte. Hans böcker blev slutsålda och nya upplagor fick tryckas. År 1824 publicerade han den tredje utgåvan av Organon^[1]

De första spåren av hans laborerande med triturationer hittar vi i hans Materia Medica Puras förtexten till läkemedelsbeskrivningen av Belladonna. Under den här tiden börjar han skriva om det potentierade^[2] läkemedlet. Första förordet till bokbanden Die chronischen Krankheiten skrev han år 1828, men först den 19 de­cem­ber 1838 blev förordet till den femte utgåvan färdigställt.

År 1829 publicerades den fjärde utgåvan av Organon^[3]. År 1827 blev potentieringen fullkomlig i sina tre olika steg, trituration (bearbetning i mortel), dynamisation (bankningar) och i flytande dilution (lösning) som han skriver om i den här upplagan.

S Hahnemann hade under de senaste åren redan dragit sig tillbaka från offentligheten, trots sina framgångar. Han hade slutat föreläsa, korresponderar inte direkt med några kollegor eller elever och tog endast emot ett fåtal patienter. De läkare han hade ett visst samröre med är Stapf, Gross, von Gersdorf och C von Bönninghausen.

Trots S Hahnemanns tillbakadragenhet anordnades ett 50-års-jubileum för att hedra hans läkarexsamen (den 10 august 1829). Prominenta gäster från hela världen kom. Oljemålningar och bronsbyst av Samuel gjordes, medaljer skapades och diplom delades ut.

År 1830 avlider hans hustru Henriette av en leverböld som hade spridit sig upp till lungan, trots Samuels vård. Så att döttrarna Charlotte och Louise tog nu över ansvaret för hemmet.

Den 3 november 1832 publicerade S Hahnemann sitt missnöje i artikeln Leipziger Tageblatt, där han öppet kritiserar ”blandhomeopaterna som använder sig av allopatiska behandlingsmetoder, som blodiglar, och kallar sig själva för Homeopater!” Detta gjorde att han blev ännu mer isolerad från sina kollegor och (o)vänner, och trots att hans lära i hygien och behandling med Camphor lyfter homeopatin till skyarna när koleran kom till Europa år 1831, kallades han för ”eremiten i Köthen”.

År 1833 publicerades den femte utgåvan av Organon^[4]. Här belyser han ännu starkare valet av ett läkemedel i taget samt Simile-principen och nya sätt att distribuera medicin till den sjuka.

^[1]. tyska, Organon der Heilkunst. Dritte, verbesserte und vermehrte Auflage Sv. Organon för läkekonsten. Tredje, förbättrade och utökade upplagan
^[2]. potentizing
^[3]. Tyska, Organon der Heilkunst. Vierte, verbesserte und vermehrte Auflage Sv. Organon för läkekonsten. Fjärde, förbättrade och utökade upplagan
^[4]. Tyska, Organon der Heilkunst. Fünfte verbesserte und vermehrte Auflage Sv. Organon för läkekonsten. Femte förbättrade och utökade upplagan.

Gammal man börjar om…

Men så en dag ändras livsödet återigen drastiskt för S Hahnemann han är då 79 år och den 8 oktober 1834, får han besök av den 34-åriga konstnärinnan Markisinnan Marie Mèlanie d`Hervilly från Paris. Mèlanie d`Hervilly hade under tre år plågats av smärtor, som hindrat hennes konstnärliga utövande, så hon bestämde sig för att uppsöka den mystiske läkaren i Köthen för att få hjälp med sin åkomma. Hon klädde ut sig till man för att säkrare kunna färdas genom Europa. S Hahnemann hade då ett mycket gott rykte och erkännande för sin läkemetod i Paris. Markisinnan stannade för behandling hos S Hahnemann under tre dagar och ett kärleksfullt tycke uppstod. Tre månader senare, den 18 januari 1835, gifte de sig och flyttar till Paris. Innan vigseln låter Samuel Hahnemann upprätta ett testamente. Hans bostad, tillgångar och ägodelar var för den tidigare familjen att anse som ett arv. I testamentet framgår att Mélanie ensam ansvarar för hans framtida begravning. Vid den här tiden var åtta av hans elva barn fortfarande i livet. I flytten tar han endast med sig pengar, kläder, sitt bibliotek, mediciner, sin pipa och personliga tillhörigheter. Under de resterande nio åren i Paris utvecklade och förfinade S Hahnemann tillsammans med Mèlanie metoderna i homeo­patin som kom att skilja sig markant från tidigare arbetssätt. De nya arbets­metoderna skrev makarna om i den teoretiska delen av bokbanden Die chronischen Krankheiten och den sjätte utgåvan av Organon^[1]. Först då tillförs det sista ordet curentur, att kurera, i den sjätte Organons för­ord. I och med det blir principen för den homeopatiska läkemetoden Similia similibus curentur fullständig.

Under åren 1835–1843 utvecklade makarna Hahne­mann beredningen av den nya potensen divisions infinitèsemales^[2]. I samband med utvecklingen av den nya potensen och kroniska sjukdomars miasmalära ändrade de en hel del i tidigare arbetssätten och principerna. Regeln att använda minsta möjliga dos, som användes innan potentieringens utveckling, ersattes nu istället med läkemedel i homeopatisk beredning. Den tidigare förskrivningen, att ge en dos och avvakta tills verkan har avtagit, ersattes med dagligt intag av läkemedlet
i flytande lösning, istället för en torr substans. En till ändring var att ett läkemedel förskrivs vid akut sjukdom och ett annat vid kronisk sjukdom, men endast ett läkemedel i taget. Nu ska patienten själv dynamisera sitt läkemedel före varje nytt intag genom att banka flaskan med innehållet ett visst antal gånger mot ett hårt, men elastiskt underlag. Ändringarna ansåg S Hahnemann vara så omfattande i förhållande till de tidigare upplagorna av Organon, att han ber om ursäkt för dem både i boken Die chronischen Krankheiten och i förordet till Bönninghausens repetorium.

Det han aldrig ändrade var Simileregeln och att förskriva endast ett läkemedel åt gången.

Bokbanden Die chronischen Krankheiten^[3] och är uppdelad i två olika upplagor vilka i sin tur består av flera olika volymer. Den första upplagan publicerades mellan åren 1828–1830, och den andra mellan åren 1835–1839. Den första upplagan omfattar Volym I–IV samt ett förord och den andra består av Volym I–V som inkluderar fyra förord. Den första upplagan är originalversionen, medan den andra innehåller flera olika revideringar, utökningar och nya kunskaper. Båda upplagorna är indelade i två huvuddelar, teoretiska delen (Del I) och Materia Medica delen (Del II). I den teoretiska delen presenterar S Hahnemann sina senaste observationer och metoder för att behandla sjukdom, särskilt hans fördjupade förståelse av kroniska sjukdomar och miasmaläran, som berör de sjukdomar som kroppen inte själv kan läka. Den andra delen, Materia Medica, innehåller slutligen 47 läkemedelsprövningar med de substanser som är mest lämpade för behandling av kroniska sjukdomar. Mellankommande sjukdomar Morbi intercurrentes finns endast omskrivna i Die chronischen Krankheiten och berör tillfälliga besvär som uppkommer i livet utan att vara förankrat i sjukdom. Ett flertal patientberättelser finns beskrivna som påvisar uppkomsten av undertryckt sjukdom, metaschematism, det är när en ny och svårare sjukdom uppstår efter att den tidigare sjukdomen har försvunnit (undertryckning).

Här finns tre kapitel som handlar om Miasmalärans tre grundsjukdomar: Sycosis fikonvårtsjukdomen, Syphilis schankersjukdomen och Psora den inre kliande sjukdomen. Här förklaras hur varje miasma (smitta) överförs och hur de utvecklas i tre olika faser, samt hur de botas. Faserna i misama utvecklingen är från den första smitt amma fasen^[4] till den andra inre dubbleringsfasen^[5] till den tredje fasen med sina karakteristiska miasmatiska utslag, unika för varje enskild miasma. Om det tas bort aktiveras Psora sjukdomen.^[6] Här finns förklaringar till hur de tre olika sjukdomarna överförs från generation till generation och hur de intar olika områden i kroppen. De anses vara den grundläggande orsaken till alla akuta och kroniska sjukdomar som finns i världen i dag. I texterna finns läran om hur den kroniska sjuk­domen behandlas utifrån latent Psora (allmänna symptom), uppflammad Psora (akuta sjukdomar) och uppvaknad Psora (kroniska sjukdomar).

Som om det inte skulle räcka med information i den förhållandevis tunna boken. Så presenteras här också S Hahnemanns syn på mineralbad, kost, kaffe, te, alkohol, mat, rökning, vaccina­tioner, miljö, arbete, sorg, allopatisk medicinering, sexliv, bortskämda barn, kortspel, homeopatens vanligaste misstag, att sniffa intaget av läkemedlet (olfaction), insmörjning av läkemedlet, lämplig tidpunkt för behandling och när medicinen bör tas. Vidare berörs behandling under graviditet samt användning av yllekläder och mycket mer.

År 1838 hade S Hahnemann färdigställt Die chronischen Krankheiten. Han hade anförtrott sig till Dr. Stapf i Numnburg och Dr. Gross i Jüterbogk^[7] om sina efterforskningar, i ett försök att bevara det nya arbetssättet om han skulle avlida innan bokverket Die chronischen Krankheiten färdigställts och publicerats.

Den 6 juni 1841 avslutade S Hahnemann sina livsverk med sammanställningen av den sjätte Organon. S Hahnemann försökte själv få bokverket publicerad under sin livstid. I februari 1842 skickar han in sitt manuskript till förläggaren i Düsseldorf med noten: ”Just nu har jag efter 18 månaders arbete slutfört den sjätte upplagan av Organon. Jag antar att det är den mest fullkomliga skriften av alla. Jag kan se att trycket kräver 22 ark men jag önskar att det blir ett mera frigjort tryck och att det då kräver 24 ark. Jag önskar även att manuskriptet trycks på det vitaste pappret med de modernaste bokstäverna, då det troligen kommer att bli mitt sista arbete. Har ni ingenting emot det tycker jag att det skall vara en mycket vacker upplaga och utgåva. Ni kan bestämma ert arvode själva. Det enda jag önskar är att ni gör ett gott arbete.” I augusti 1842 skriver S Hahnemann i ett brev till C Bönninghausen att man kan vänta sig att den sista upplagan av Organon snart skall publiceras. I september 1842 ursäktar han sig, ”…publiceringen är försenad på grund av den franska bearbetningen. Mitt Organon har ännu ej kunnat publiceras därför att den franska bearbetningen i början inte var i goda händer och jag kan inte komma ut med en tysk text innan den franska texten är klar”. I mars 1843 skriver han i ytterligare ett brev: ”Hoppet att den sjätte upplagan av Organon skall publiceras har grusats. Jag hoppas att åtminstone den franska upplagan skall komma ut i tryck så snart som möjligt. Då min förläggare i Düsseldorf just nu inte har någon möjlighet att utge den tyska versionen”.

Under år 1843 började S Hahnemanns hälsa att svikta och efter tio veckors sjukdom avled han, den 2 juli 1843, vid 88 års ålder, stilla i hemmet av åldersbronkit.

Mèlanies sorg var så innerlig och hon satt vid hans dödsbädd och sörjde. Tidigt på morgonen den 11 juli, nio dygn efter hans död, tar Mèlanie hans kropp till Montmartres kyrkogård och hennes familjs gravkammare. Hans lik placeras där tillsammans med två andra män som tidigare hade stått henne nära. Ingen dödsannons publicerades, ingen begravningsceremoni anordnades, utan det hela sker i största hemlighet. Budet om S Hahnemanns död fick omvärlden inte kännedom om förren långt senare. Det möjliggjorde för änkan Hahnemann att arbeta vidare som homeopat i många år på deras mottagning. När nyfikna släktingar och kollegor blev för frågvisa var S Hahnemann höll hus, dolde hon det med bortförklaringar, som att det var hon som skrev alla breven åt honom, att hon skulle rådfråga honom, att han just nu låg i ett annat rum och vilade o.s.v. Hon var ju trots allt kvinna och outbildad, både som läkare och homeopat, två straffbara brott! Mèlanie blev till slut stämd, år 1849, av just de två anledningarna. Hon fick dock sin upprättelse år 1872 hon var då 72 år gammal. Det var de amerikanska homeopaterna som utfärdade diplomet som gav henne rätten att praktisera som homeopat.

^[1]. Tysk. Organon der Heilkunst. Sechste Auflage, nebst Zusätzen aus dem handschriftlichen Nachlass des Verfassers.
Sv. sjätte Organon
^[2]. Kallas Q-potens utifrån beredning om 50 000 lat. Quinguaginta milia eller LM-potens
^[3]. Sv. Kroniska sjukdomar
^[4]. Tzaraath, den smittsamma fasen av synlig sjukdom på huden
^[5]. Mishnah upprepning, göra en kopia
^[6]. Metaschematism, att flytta en sjukdoms lokalisering till en annan i plats kroppen. Undertryckning
^[7]. Samuel Hahnemann, hans liv och verksamhet av Victor Aurell. Tidaholm 1943.

Livet efter Samuels död

I juli år 1870 startade Napoleon III krig mot Preussen, under ledning av Bismarck som ville skapa ett enat tyskt rike. Invånare med tyskt efternamn uppmanades att lämna Paris. Karl och Sophie von Bönninghausen samt änkan Mèlanie d`Hervilly Hahnemann, som vid den tidpunkten bodde hos dem, flyr från Frankrike. De tar med sig kvarlåtenskapen efter S Hahnemann hans dokument, personliga tillhörigheter och hans älskade pipa och flyr till Bönninghausens familjegods i Darup, Westfalen i Tyskland.

Baron Clemens von Bönninghausen brevväxlade med änkan och han var en av de få kontakter hon hade kvar från S Hahnemanns tidigare familj och kollegor. Troligen via hennes fosterdotter, Sophie Maria Barbara Böhrer (1828–1899) som var gift med Clemens Von Bönninghausens son Karl. Tolv år hade nu passerat sedan S Hahnemann avlidit. Den homeo­patiska läkarkåren hade kännedom om att det fanns en utgåva av den sjätte Organon som han hade efterlämnat och de ville gärna ta del av den nya informationen. Änkan Mèlanie Hahnemann hade till slut, mycket motvilligt, låtit göra en av­skrift från ett ark ur manuskriptet som hon vid ett besök i Münster ska ha överlämnat till C Bönninghausen. I instruktionerna i samband med överlämnandet framgick det med stor tydlighet att innehållet var endast för honom att läsa och att han under inga omständigheter fick publicera några delar av innehållet. Det hade varit S Hahnemanns sista önskan ”…att inte delge den delen av den homeopatiska kunskapen, förrän mänskligheten var mogen”. Om C Bönninghausen visade bevis på sin lojalitet mot den avlidne, lovade Mèlanie att göra fler avskrifter och skicka dem till honom. Med den stora nyheten som C Bönninghausen just fått ta del av ville han självklart dela med sig av till sina kollegor och publicerade därför innehållet från avskriften som en artikel i Leips hom Zeitg, den 28 juli 1856. Det upplevde änkan Hahnemann som ett svek och efter det stannade resten av dokumenten kvar i hennes ägo och inga fler avskrifter gjordes.

Änkan Hahnemann återvänder efter en tids asyl till Paris och lämnade kvar deras tillhörigheter och dokument på godset.

Mélanie d’Hervilly Hahnemann avled den 27 maj 1878, 78 år gammal, i lungsäcksinflammation. Hennes dödsbo tillföll i sin tur sedan Sophie Bönninghausen. Efter Sophie Bönninghausens död blev all kvarlåtenskapen efter makarna Hahnemann kvar på godset.

Först tjugo år efter Sophies död, år 1898, fördes Samuel och Mélanie Hahnemanns stoft från Montmartres gravkammare och de båda begravdes på den berömda kyrko­gården Père-Lachaise i Paris, där de nu vilar tillsammans. Sedan år 1889 markeras deras grav med en gravsten och den gången var begravningen behörigt utlyst.

De försvunna dokumenten

Sammantaget av händelserna ledde till att homeopater runt om i världen inte fick kännedomen om S Hahnemanns senaste vidareutveckling av den homeopatiska läkemetoden. Att det skulle dröja ända fram till år 1921 innan den sjätte utgåvan av Organon kom i tryck, samt att originaldokumenten av Die chronischen Krankheiten inte såg dagens ljus förrän år 1980, kunde ingen förutse. Det skulle komma att påverka homeopatins framtida utveckling.

År 1920 lyckas Richard Haehl köpa S Hahnemanns kvarlåtenskap av familjen Bönninghausen med ekonomisk hjälp av de amerikanska homeopaterna William Boericke och James W Ward. Richard Haehl gjorde en renskrivning av sjätte Organon år 1921 från en kopia. Den sjätte utgåvans original av Organon efterskänktes efter några dagar till amerikanarna som tack för deras ekonomiska hjälp och förvaras i dag vid University of California, San Francisco (UCSF). Dokumenten av sjätte Organon har också överlevt två världskrig.
År 1942 bombades några av de större föremål från samlingen sönder, men dokumenten klarade sig efter att de förvarats i en saltgruva.

MD, PHD Josef M Schmidt tillbringade nio månader vid universitet i San Francisco och gick igenom virrevarvet av texterna från sjätte Organons originalupplaga. Hans bearbetade text, där skillnaderna mellan femte och sjätte Organon, tydligt framgår, finns i dag på tyska och publicerades år 2002.

Dr Matthias Wischner, redaktör och författare till nybearbetningen av Die chronischen Krankheiten Theoretische Grundlagen, där han ammanställde och markerade skillnader mellan den första upplagan (1828) och den andra upplagan (1835). Genom strukturen blev det möjligt att tydligt se hur S Hahnemann själv utvecklade sin teori.

Övriga dokument, journalanteckningar samt bokverket Die chronischen Krankheiten och hans pipa fördes sedan till Medizin­historisches Museum, Robert Bosch-Institut, Stuttgart.

Översättningar av Samuel Hahnemanns böcker

• Organon finns i sex olika utgåvor. I varje ny utgåva har S Hahne-mann bearbetat och revi­­derat innehållet som numrerats med
  paragrafer i stigande följd. Den finns i dag på svenska och engelska.
• Materia Medica Pura är en sammanställning av rena läkemedelsprövningar och består av sex bokband. Finns i dag på engelska.
  • Die chronischen Krankheiten är uppdelat i två olika delar. Den första, teoretiska delen som beskriver de kroniska sjukdomarnas uppkomst och utveckling, samt den homeopatiska miasmaläran. Den andra delen innehåller läkemedelsprövningar. som passar för behandling av kroniska sjukdomar. Finns i dag på engelska.
• Lesser Writings är en sammanställning av S Hahnemanns översatta artiklar och föreläsningar. Finns i dag på engelska.

Författarens anmärkningar

Information har jag hämtat från Richard och Eric Haehls, Arthur Brauns, Robert Juttes, Josef M Schmidt, Matthias Wischner samt Rima Handleys biografier om Samuel Hahne­manns liv. De olika författarnas biografier varierar i årtal och är därför inte exakta och
är något som skulle behöva gås igenom inom en snar framtid.

Jag har försökt sammanställa upp­gifterna så sanningsenligt och logiskt jag kunnat. För att citera P J Liedbeck ”Fri från misstag,
var ingen dödlig, men blott den storsinte har mod att sjelf utsäga
sin dom herutinna”. Jag vill också passa på att ge mitt varmaste tack till alla som gått före mig och som genom arbete, engagemang, idogt kämpat för att bevara historiken i och om den homeopatiska läran.