Berättelsen om Klockenbring
Författare: Monika S Swärd, www.phenix.se

Samuel Hahnemann skapade ”den humanistiska synen av mentalt sjuka”. Det unika i hans synsätt
på den tiden, var att han tog helt avstånd från den förödmjukande misshandel av de sinnessjuka,
som förtjänar att nämnas:
”att aldrig låta bestraffa en vansinnig med slag eller någon annan smärtsam kroppslig upptuktelse, efter som det inte finns något straff för oavsiktliga handlingar och dessa sjuka enbart förtjänar medlidande och genom sådan hård behandling bara blir ännu sämre och väl aldrig förbättras”.

Men så kom Samuel Hahnemanns kunskaper och arbetsmodeller inte med i medicinhistorian den här gången heller. Men vi kan läsa om hans personliga berättelse och erfarenheter i boken The lesser writtings på sidan 243.

Beskrivning av Klockenbring under hans galenskap
Källa; Deutsche Monatsschrift, februari 1796
Författare: Samuel Hahnemann själv

Efter att under flera år i hög grad ha varit sysselsatt med behandlingen av sjukdomar av det mest långdragna och hopplösa slaget i allmänhet, och i synnerhet med alla slags veneriska sjukdomar, kakexi , hypokondri och sinnessjukdomar. Så startade jag med hjälp av den regerande hertigen, ett konvalescenthem för patienter som led av sådana tillstånd i Georgenthal, nära Gotha.
Dit fördes den hemlige kanslisekreteraren Greven Klockenbring från Hannover och han ställdes under min vård. Han var en man som under sina friska dagar väckte beundran hos en stor del av Tyskland genom sina praktiska affärstalanger och sin djupa skarpsinnighet, liksom genom sina kunskaper i både antik och modern bildning samt sina insikter inom olika vetenskapsgrenar. Tyvärr avled han nyligen till följd av en kirurgisk operation vid 53 års ålder, några år efter vistelsen och behandlingen av mig.

Friedrich Arnold Klockenbring (1742–1795) hade ett nästan övermänskliga arbetsbörda inom statspolisens, (för vilket han hade en stor begåvning) hans stillasittande liv, den fortgående anspänningen av hans sinne, i förening med en alltför ensidig kost, hade redan fem år innan den psykiska rubbningen inträdde, uppvisat tillstånd med humörsvängningar. Det hade gradvis börjat uttrycka sig som avstötande nyckfullhet och outhärdligt dåligt humör. I vilken mån hans rikliga förtäring av starka viner bidrog till tillståndet kan jag inte avgöra.
Hans hypokondri hade redan nått en betydande grad, likt ett odrägligt barn och degenererat snille. När sedan den ytterst motbjudande satiren av ett Barth mit der eisernen Stirne publicerades upplevde han att det handlade om honom. Att han skulle ha blivit utsatt för löje på ett sätt som skulle få den kyligaste filosofen i brand. Hans sinne, som var redan då var överkänsligt och sökte ära och gott anseende. Det fick honom att sjunka djupt ner i stoftet, under stormen av kränkande anklagelser, vilka till största delen saknade grund och överlämnades åt hans rubbade nervsystem att fullborda den sorgliga katastrofen.
Under vintern år 1791–1792 bröt den mest fruktansvärda, rasande galenskap ut, som under ett halvt år fullständigt trotsade alla de mest nitiska behandlingar av vår tids främsta läkare Dr Wichmann som tjänstgör som hovläkare i Hannover.
Klockenbring fördes till mig i ett melankoliskt tillstånd, åtföljt av de två starka vårdarna. Hans uppsvällda kropp, som under sina friska dagar varit något klumpig, uppvisade nu en märklig smidighet, snabbhet och rörlighet i alla sina rörelser. Hans ansikte var täckt av stora rödblå upphöjda fläckar, smutsigt som av den största mentala förvirring. Leenden, barnslig, hänsynslös, oförskämd, feg och trotsig med en obegränsad stolthet med begär utan behov. Allt det var blandningen av egenskaper som patienten uppvisade.
Under de första två veckorna observerade jag honom endast utan att behandla medicinskt, skriver Samuel Hahnemann. Oavbrutet, dag och natt, fortsatte han att rasa och var aldrig lugn inte ens en kvart i taget. När han sjönk utmattad ner på sin säng, reste han sig på fötter igen efter bara några minuter. Han uttalade med de mest hotfulla gester, dödsdomar över brottslingar, som han ofta hävdade var hans tidigare överordnade eller så förlorade han sig in i hjälteberättelser och reciterade, hela avsnitt, ur Iliaden som Agamemnon och Hector. Därefter visslade han en folklig sång, rullade runt på gräset och varierade sina nöjen genom att sjunga en strof ur Pergoleses Stabat Mater. Ibland anförtrodde han sig för sin vårdare Jacob och började berätta berättelser. Det var om det avtal som den gamle Jakob ingick med Esau om förstfödslorätten , med de exakta orden ur den hebreiska texten. Så kund han sjunga en ode av Anakreon eller från Anthologia vad som kunde tänkas vara en antik grekisk melodi, eller bryta ut i en plågsam våg av gråt och snyftningar och kastande sig vid den häpna vårdarens fötter.
Inget han åtog sig fullbordade han, aldrig slutförde han något som han påbörjat, eftersom en ny idé ständigt förde honom in på ett annat område. Men plötsligt kunde han resa sig och med de mest extraordinära, fasansfulla vrålen, kasta förbannelser över sina fiender, blandat med avsnitt ur Miltons Paradise Lost och Dantes Inferno eller mumla en form av exorcism mot onda andar på vandalisk dialekt , peka med vilken pinne som helst mot himlens fyra hörn, skriva magiska tecken i sanden vid sina fötter, göra korstecknet och sedan brista ut i övermåttliga skrattattacker, eller recitera en kärleksfull rapsodi ur någon pjäs och i elden av sin förvillade fantasi eller så omfamnade han varmt en av sin vårdare och tog honom för sin älskade Daphne.
Det mest förunderliga var den korrekthet med vilken han återgav alla de texter ur skrifter på alla språk som föll honom i minnet, särskilt allt det han hade lärt sig i sin ungdom. Den brokiga blandning han yttrade, var visserligen ett bevis på hans stora språkliga bildning, men utgjorde samtidigt en slags prålig uppvisning av lärdom, som lyste igenom i alla hans märkliga handlingar.
Men inget kunde mäta sig med den förtroliga vänskap som han påstod sig ha levt i med kejsare och drottningar, de kärleksförbindelser han haft med prinsessor, sina släktförhållanden till världens högsta personligheter och liknande. Vilket han ofta berättade för sina vårdare under de strängaste förtroendeförklaringar, med löjeväckande viktiga gester med halvt viskade ord. Under sin värsta period tilltalade han alla med ”Ni” och tillät inte att någon tilltalade honom på annat sätt. När han var vaken och ensam talade han ständigt med sig själv. Om hans samtal var oordnat, var hans övriga beteende desto värre.

Trots alla tillsägelser, rev och slet han sönder sina kläder och sitt sänglinne, oftast när han var obevakad, med sina händer eller med glasskärvor och liknande föremål.
Varje ögonblick hade han någon trängande önskan: han ville äta eller dricka, eller önskade något klädesplagg, någon möbel, ett musikinstrument, någon av sina privata vänner, tobak eller något annat, trots att all föda till en början avvisades, lades åt sidan, kastades bort eller smutsades ner och trots hans snabba puls och vita tunga sattes all dryck åt sidan , spilldes, blandades med allehanda orenheter som till sist hälldes ut. Han väntade aldrig tills han fått det ena innan han befallde fram det andra.
Genom att plocka isär sitt piano och sätta ihop det igen på ett befängt sätt försökte han, mitt i det mest fruktansvärda oväsendet och de mest absurda upptåg, att upptäcka den uråldriga kompletterande harmonitonens hemlighet, Kgos-τετράκτυς han uppställde algebraiska formler för den och förklarade sina viktiga projekt för sina vårdare, dag som natt var han ständigt ytterst sysselsatt. Till en början sprang han omkring och vrålade, mestadels nattetid.

Han visade en stark benägenhet att klä ut sig, för att ge sig själv ett förbluffande majestätiskt, eller halvt heroiskt, halvt gycklarlikt (Merry-Andrew-artat) utseende. Han målade sitt ansikte med jord i olika färger, fett och liknande ämnen, lockade sitt hår, drog upp skjortkragen och drog ner manschetterna på skjortan. Han gick nästan aldrig utan en blomkrans av hö, halm, blommor eller något liknande på sitt huvud och aldrig utan någon form av bälte runt höfterna, ett patognomoniskt tecken på att han kände någon form av rubbning i de organ som var belägna där och som krävde uppmärksamhet; men inte vilken sorts uppmärksamhet. Hans instinktiva, sömngångs liknande beteende kunde inte förklara det för honom. 

Men vid ett tillfälle satte han mina metafysiska kunskaper fullständigt på prov skriver Samuel Hahnemann. En kväll, mitt under det mest utsvävande vansinnesutbrott, ville han plötsligt ha penna, bläck och papper, fastän han vid andra tillfällen inte ville höra talas om kroppsliga sjukdomar, skrev han nu ett recept som han önskade skulle expedieras omedelbart. De ovanliga ingredienserna var så ytterst väl sammansatta och så förträffligt anpassade för att läka en sådan typ av sinnessjukdom som han led av, att jag för ett ögonblick nästan frestades att betrakta honom som en mycket välutbildad läkare! Om det inte hade varit för den löjliga anvisning han gav om hur det skulle användas, nämligen tillsammans med några flaskor bourgogne och ister, som ledde mina tankar i en annan riktning. Men hur kom det sig att han, mitt i själva orkanen av sina mest utsvävande lidelser, med ett sinne utan mast och utan roder, kunde finna ett botemedel så utmärkt mot sinnessjukdom och okänt för många läkare? Hur kunde han komma att ordinera det åt sig själv i den mest lämpliga form och dos?
Nästan lika anmärkningsvärd var omständigheten att han under den allra värsta perioden av sitt vansinne, när han blev tillfrågad, inte bara kunde ange exakt vilken dag i månaden det var (vilket man kunde förstå, även utan almanacka), utan även den korrekta timmen, dag som natt, med en förbluffande exakthet. Allteftersom han började tillfriskna blev denna förmåga till spådomar alltmer vag och osäker, tills han slutligen, när hans förnuft var fullständigt återställt, varken visste mer eller mindre om saken än andra människor.
När han hade tillfrisknat helt, bad jag honom på ett vänskapligt sätt att förklara denna gåta för mig, eller åtminstone beskriva den förnimmelse som brukade förmedla honom denna kunskap.
”Jag ryser, och en kall frossa går genom hela min kropp”, svarade han, ”när jag tänker på det, jag måste be er att inte påminna mig om detta ämne.” Och ändå kunde han vid denna tid behålla fattningen och berätta om hela sitt tidigare vansinne .

Den första och värsta perioden av hans sinnessjukdom beskrev han som ett dödsliknande tillstånd och han angav exakt den dag då han kände det. Från tid till annan, särskilt när han började förbättras, brukade han ge mig saker som han hade skrivit, bland vilka jag ofta fann ämnen som måste ha kostat honom djup och omfattande eftertanke. Huvuddelen bestod av sonetter och elegier på olika språk om hans nuvarande tillstånd, eller riktade till hans vänner,med oden till Gud, till hans konung, till mig, till min familj osv.
Språket var vanligen korrekt och de var genomvävda av citat från de antika poeterna och filosoferna eller ur Bibeln, där bok, kapitel och vers angavs med stor exakthet, trots att han som jag tidigare påpekat, inte hade tillgång till en enda bok.
Medan han ännu var mycket sjuk skrev han sin självbiografi på klassiskt latin och författade varje dag ett nytt avsnitt och fastän han inte behöll någon kopia, tog han alltid upp berättelsens tråd exakt där han hade slutat. Men alla dessa prosastycken, oden, romanser, ballader, elegier osv., hur oantastliga de än ofta var, så uppvisade innehållets ursprung något löjeväckande drag.
De var antingen skrivna på pappersbitar som rivits i triangulär form eller, om de var fyrkantiga, skrivna så att raderna löpte snett över arket, med skriften påbörjad i ett av hörnen. Eller också ritade han olika slags geometriska figurer, inom vilka han på ett barnsligt sätt skrev dessa kompositioner med liten handstil, kompositioner som ibland bestod av de mest sublima översvallande utbrott.
Hans fixering var att tillämpa den triangulära formen och talet tre överallt där han kunde. Så vek han sina sängkläder och lade sin kudde i triangulär form, han ”avförtrollade” sin dryck, sin mat och sina kläder genom att spotta tre gånger, göra korstecknet tre gånger osv. Denna dårskap höll han delvis fast vid ända fram till en tidpunkt mycket nära den då han nästan helt hade återfått sitt förnuft och i alla andra avseenden kunde anses fullt pålitlig och tillräknelig.
Hans benägenhet att författa dikter var anmärkningsvärd och vilket i synnerhet var fallet när hans förnuft till viss del hade återvänt som huvudsakligen bestod av folkliga sånger med ett moraliskt budskap, riktade mot allmänna fördomar och liknande, illustrerade med exempel, många av dem utmärkta, i de forna tidernas stil. Han satte dem till enkla, passande melodier
i samma anda och sjöng dem ofta, ackompanjerande sig själv på pianot, vilket han spelade med stor skicklighet .
Mitt i alla dessa stundom mycket tilltalande framföranden, till vilka jag inte på minsta sätt uppmuntrade honom, var resten av hans uppförande, särskilt när man iakttog honom obemärkt, mycket dåraktigt, äventyrligt och groteskt.
Men jag måste göra honom den rättvisan att säga, att i alla hans muntliga och skriftliga yttringar, och även när han inte var observerad, såväl under perioderna av hans djupaste vansinne som därefter, visade han aldrig den minsta tendens till något otillbörligt beteende i fråga om sexuell moral, utan tvärtom ofta det motsatta. I denna bemärkelse var han visserligen inget helgon
i ordets strikta mening, men ändå långt bättre än de flesta människor i världen.
Hans kropp var i detta avseende i det mest obefläckade och hälsosamma tillståndet och han måste desto djupare känt de förtal som spritts om honom och i synnerhet den ovan nämnda satiren.
Trohet mot sin furste samt tillgivenhet för sin familj och för några av sina avlidna vänner var märkbar genom alla stadier av hans sjukdom. Hur mycket han än älskade och högaktade mig, både under höjdpunkten av sitt vansinne och efter sitt fullständiga tillfrisknande och trots att han efter sin återhämtning var tillmötesgående och angenäm mot alla, blev han elak, svekfull och stötande under övergången från det första tillståndet till det sista, det vill säga när hans förnuft just började gry, när han kunde underhålla besökare i en halvtimme åt gången och uppföra sig helt korrekt så länge han var under uppsikt. Ett ytterst förbryllande fenomen! Det förvridna sinnestillstånd, där huvud och hjärta så att säga tycktes ha förlorat sin ömsesidiga jämvikt, åtföljdes i motsvarande grad av en förbluffande hunger eller mer korrekt uttryckt, en omättlighet . Båda dessa tillstånd avtog gradvis och försvann när, under den använda medicineringen, hälsa och förnuft helt återställdes.
Den vänskap jag fick åtnjuta under två år efter hans fullständiga tillfrisknande har rikligen ersatt mig för dessa och tusentals andra sorgliga stunder som jag upplevde på hans bekostnad. Innan han lämnade min inrättning visade han offentligt, genom sin översättning av ett statistiskt verk av Arthur Young, sin återvunna intellektuella förmåga på ett mycket fördelaktigt sätt. Efter att han lämnat mig tilldelade hans hemlands regering honom, i stället för hans tidigare alltför arbetsamma ämbete, ledningen för lotteriet, ett uppdrag han behöll till sin död, som orsakades av urinretention. ²

Frid vare med hans aska!

[1] Ett komplext syndrom med svår, ofrivillig viktnedgång och muskelförlust (sarkopeni) som orsakas av en underliggande sjukdom, som cancer, hjärtsvikt, KOL, njursjukdom, eller AIDS

[1] är titeln på en berömd satirisk pjäs av August von Kotzebue, som gavs ut 1790 under pseudonymen ”Freiherr von Knigge”. Februari 1796

[1] Giovanni Battista Pergolesi (1710–1736) var en inflytelserik italiensk kompositör under barocken, känd för sin korta men produktiva karriär. 

[1] 1 Mosebok (Genesis) 25:29–34

[1] En typ av högstämd, lyrisk dikt som hyllar eller förhärligar en person, plats, sak eller idé, ofta med djupa känslor och i en genomtänkt form, med rötter i antikens Grekland där den framfördes med musik.

[1] https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_förlorade_paradiset 2026-04-17

[1] https://sv.wikipedia.org/wiki/Dantes_helvete 2026-04-17

[1] Den vandaliska dialekten, eller snarare det vandaliska språket, var ett utdött östgermanskt språk som talades av vandalerna från ca 300- till 500-talet, nära släkt med gotiskan

[1] Under den värsta perioden var hans nervsystem så kraftigt påverkat av irritationen från hans rubbade fantasi, att 25 granula av kräksalt (antimonkaliumtartra) vanligen endast framkallade tre måttliga kräkningar hos honom, ibland till och med ännu färre.

[1] Tetraktysen (Τετρακτύς) är en helig symbol hos pythagoréerna, som avbildar universums grundläggande harmoni genom den sammanlagda kraften hos de fyra första talen (1 + 2 + 3 + 4 = 10), ordnade i form av en triangel av tio punkter.

[1] Patognomoniskt (från grekiskans pathos ”sjukdom” och gnomon”bedöma”) beskriver ett symtom eller fynd som är helt specifikt för en viss sjukdom och omedelbart avslöjar diagnosen.

[1] Han glömde aldrig detta tillbehör, inte ens när han sprang omkring eller rullade runt naken, vilket ibland inte kunde förhindras.

[1] Receptets inledning var: R. Sem. Datura, gr. ij. etc.

[1] Han hade inte tillgång till böcker eller skrifter av något slag.

[1] Även under höjdpunkten av sin mani var han ovanligt känslig för vissa saker. Fast min närvaro alltid var mycket behaglig och tröstande för honom, bad han mig ändå ofta, särskilt när han fortfarande var avsevärt sinnessjuk, att inte lägga min hand på hans arm eller vidröra hans bara hand, det gick, som han uttryckte det, genom märg och ben som en elektrisk stöt.

[1] Jag bad honom upprepade gånger, när han väl var helt återställd att skriva en liten dikt åt mig som ett minne. Han försökte göra det, men förmådde inte åstadkomma något som var någorlunda godtagbart, precis som han före sin sjukdom hade haft mycket liten talang för att rimma.

[1] Han spelade mycket väl på flöjt, men även efter att hans förnuft till stor del hade återställts kunde jag inte tillåta honom att göra det, ej heller att spela orgel – vilket han behärskade på ett ytterst mästerligt sätt – eftersom båda dessa instrument utlöste paroxysmer av vansinne.

[1] Jag tillåter aldrig att någon sinnessjuk person bestraffas med slag eller andra smärtsamma kroppsliga bestraffningar, eftersom det inte kan finnas något straff där det inte finns någon känsla av ansvar, och eftersom sådana patienter endast förtjänar vårt medlidande och inte kan förbättras, utan tvärtom måste försämras, genom ett sådant hårdhänt bemötande. Han visade mig dock ofta, med tårar i ögonen, märkena efter de slag och piskrapp som hans tidigare vårdare hade använt för att hålla honom i schack.
Läkaren för sådana olyckliga varelser bör uppträda på ett sätt som inger dem både respekt och förtroende; han bör aldrig känna sig kränkt av vad de gör, ty en person utan förnuft kan inte förolämpa någon. Uppvisandet av deras orimliga vrede bör endast väcka hans medkänsla och stimulera hans människokärlek till att lindra deras sorgliga tillstånd.

[1] Han var inte nöjd med tio pund bröd om dagen, utöver annan mat. När han hade återvunnit sin hälsa åt han mycket måttligt – jag skulle nästan kunna säga extremt lite