Nyckeln till Homeopati

Organon Vägen till publicerat dokument.

Monika S. Swärd

Monika S. Swärd har arbetat som homeopati sedan 1991 och driver sedan 2003 Phenixkliniken Stockholm. Monika är diplomerad Homiatriker, med examen vid NMF-Education.

Hon har vidareutbildat sig i ämnet homeopati både i Sverige och utomlands. Hon är också huvudlärare vid NMF-Education i Sköndal och vid Nordiskt Näringscenter i Stockholm. Hon undervisar också vi Homeopatiforum i Göteborg och Helsingfors.

Monika är aktiv i KAM (branschorganisationen för komplementär- och alternativmedicin) och andra organisationer samt brinner för de alternativmedicinska behandlingsformerna. Hon har publicerat flera artiklar i olika alternativmedicinska tidskrifter och publicerat ett flertal uppsatser.

Dipl. Homiatriker Monika S Swärd Kontakt:
monika@phenix.se

Tfn: 0708-33 89 14

Lay-out: yeh yeh design

– 2-

Förord

I över 15 år har jag läst, lyssnat, efterforskat och föreläst i historien om den 6:e Organons märkliga öde. När jag började skriva den här uppsatsen trodde jag avsikten var att tydliggöra varför 6:e Organon inte nådde ut till oss homeopater i skrift förrän 1951. När jag fördjupade mig i arbetets förberedande fas upptäckte jag att det fanns mer i historien än vad jag tidigare uppmärksammat.

Historien har väckt den djupaste nyfikenhet i mig. Stunder när jag undersökt och hittat så mycket äventyr och livskunskap ifrån andra personers liv och levnadsöden över epoker av tid. Arbetet är och har varit som en självupplevd homeopatisk ”Da Vinci kod”

– 3-

Bakgrund

Organon är det manuskript i vilket homeopatins grundare Samuel Hahnemann sammanställde sina iakttagelser och sin metodutveckling. S. Hahnemann delade in de handskrivna arken i en ordning i en bok och varje företeelse genom numrerade paragrafer. Allt eftersom han redigerade Organon gav han manuskriptet en ny siffra till titeln, för att markera att det var en senare upplaga. Till exempel blev benämningen efter den första redigeringen: den 1:a Organon. Det som kommer att uppmärksammas i den här uppsatsen är den 6:e och sista upplagan av Organons historia.

Första paragrafen i Organon lyder:
§1
Läkarens högsta och enda kallelse är att göra sjuka människor friska, vilket man benämner bota. Icke äregiriga hopsmida så kallade system genom sammansättning av tomma hypoteser beträffande livsprocessernas egentliga väsen och sjukdomens uppkomst i organismens osynliga inre. Läkarna måste äntligen börja agera det vill säga, verkligen hjälpa och bota.

Under förberedelsefasen och vid närmare och djupare efterforskningar i nu befintliga böcker som beskriver händelserna upptäckte jag att historien är överensstämmande fram till 1920-talet. Det gäller då kännedomen fram till den 5:e upplagan av Organon. Den upplagan fanns publicerad och tillgänglig för den tidens homeopater.

Efter upptäckten och tillgången av den 6:e Organon under 1920-talet fram till 2000-talet blev historien och frågetecknen fler. Det underlättas inte direkt av att ett ark ur den 6:e Organon fattades och inte hittades förrän 1992.

Det finns i dag en tysk upplaga, ”Organon der Heilkunst” tryckt 2002 av Josef M. Schmidt. Där redovisar han tydligt skillnaden mellan de olika upplagorna av Organon. Det är den mest fullständiga upplagan av Organon hittills, då det är den enda upplaga som även innehåller det tidigare försvunna arket samt rättningar av den 6:e upplagan. Den finns i dagsläget endast i en tysk version.

– 4-

Syfte

Den här uppsatsen har för avsikt att så långt som möjligt försöka klargöra hur homeopatins teoretiska dokument/bok ”Organon” försvunnit, kommit tillbaka och tryckts i olika former och översättningar, samt förklara hur dessa olika upplagor format den homeopatiska teorin. Vidare är syftet att med hjälp av den informationen försöka få en djupare förståelse om hur den homeopatiska läran spreds i världen och hur det kommer sig att förståelsen och tillämpningen av Organons innehåll tolkas och används så olika av yrkesverksamma homeopater i olika delar i världen.

Händelser och förlopp har blivit en lång kedja av omständigheter som lett till att det i dag råder en del skiljaktigheter och missförstånd homeopater i mellan, men även gjort den homeopatiska sjukdomsläran grumlig och missförstådd i dagens samhälle. Tyvärr kommer den här uppsatsen inte att leda till det glasklara svaret. Min avsikt och förhoppning är att den ändå skall kunna ge en ökad förståelse utifrån vilken kunskapskälla homeopaten arbetar. Avsikten är också att försöka bringa klarhet i hur ett sådant viktigt dokument kunde hamna på villovägar på grund av sammanträffanden, tillfälligheter och krig. Jag hoppas också att den skall leda till glädje, väcka nyfikenhet och en ödmjuk förståelse.

– 5-

Historien om den 6:e Organon

Samuel Hahnemanns liv före 6:e Organon

Familjen

Samuel Hahnemann (1755-1843) är grundare av den homeopatiska sjukdomsteorin och författare till Organons alla upplagor. Hans personliga levnadsöde är att beakta och återberätta, då det i sig förklarar homeopatins spridning i världen och varför homeopatin fortfarande benämns som ovetenskaplig. Hans livshistorias första del är relativt välkänd och informationen förhållandevis lätt att tillgå för den intresserade. Vi talar då om hans första 75 år i livet, från hans födelse och barndom samt tiden han var gift med sin första fru, apotekare Häselers styvdotter Johanna Ledopoldine Henriette Külcher under åren från 1782 till hennes död 1830 (vissa källor säger att hon dog 1834). År 1783 föddes deras första barn döpt till Henriette efter sin moder.

Under dessa första 75 år av Samuel Hahnemanns liv lyckades han åstadkomma en hel del. Det äkta paret fick tillsammans elva barn i sitt äktenskap. Det sägs att hela familjen ska ha genomfört tjugo flyttar mellan olika platser inom Central Europa (främst Tyskland), inom loppet av 20 år.

Samuel Hahnemann fick genomleva de mystiska morden på två av sina döttrar. Den första dottern var Friederika, vars tvillingsyskon var dödfött, mördades i vuxen ålder. Den andra dottern Elenore mördades också under mystiska omständigheter som vuxen. Hans förstfödde son Friedrich flydde och försvann, troligen till USA, men ingen vet säkert. Det är den enda information jag lyckats hitta om dem. Hans dotter Charlotte föddes 1805 och levde med sin far större delen av sitt liv, då hon förblev ogift. Hon dog den 13 april 1863. Hans yngsta dotter Louise föddes 1806. Hon gifte sig med faderns assistent dr. Mossdorf, hon var 16 år då äktenskapet ingicks. Det upplöstes i juli 1878 i Köthen. Familjen upphör efter hennes födsel med sitt kringflackande liv och flyttar till Torgau.

Det äkta paret levde periodvis i en enorm fattigdom. En berättelse som tydliggör misären och värmen i familjen under 1700-1800-talet kan nämnas här:
Under en period var det svårt för Samuel Hahnemann att finna jobb även som översättare. På kvällarna delade han upp dagens bröd i små bitar och lät alla få sin beskärda del att äta. Två av hans döttrar stod varandra väldigt nära. Den ena var svårt sjuk och visste att hon var döende. Hon lämnade dock efter sig ett arv till sin kära syster. Arvet var att hon hade sparat sin ranson av brödkanter, så att systern skulle kunna få äta och känna sig mätt!

– 6-

Samuel Hahnemanns stamträd

Yrkesmannen

Samuel Hahnemann utbildade sig bland annat inom metallurgi, kemi och medicin.

Som kemist arbetade han bland annat inom dåtidens rättsmedicin på samtliga sjukhus i den sachsiska huvudstaden Dresden mellan 1784-1789. Som kemist var han mycket framgångsrik. Efter sin verksamhet som stadsläkare i Dresden sysslade han främst med toxikologi. Han gjorde försök på hundar för sitt arbete om arsenikförgiftning vilket resulterade i en förbättrad metod att påvisa giftet. År 1787 publicerade han i ”Kennzeichen der Güte” sitt vinprov, som bättre och säkrare än tidigare gjorde det möjligt att påvisa innehållet av bly i blysocker. Provet kom i flera fall till officiell användning som bevis för vinförfalskning. Samuel Hahnemann omnämns 1795 av Trommsdroff för sina framstående insatser inom farmacin.

– 7-

Samuel Hahnemann avlade sin doktorsexamen den 10 augusti 1779 i Erlangen. Det är mindre känt att han under 1780-talet utvecklade det som kom att kallas för ”Hahnemanns metod”, där han starkt förespråkade om åtgärder mot trångboddhet, ökad renlighet och sunda dietföreskrifter.

Han gjorde en otrolig mängd översättningar av befintlig litteratur. Det var hans mest säkra inkomstkälla, då han skriftligen behärskade ett stort antal språk. Det var då han översatte ”Treatise on Materia Medica” av professor William Cullens 1790 från engelska, som i sin skrift diskuterade och analyserade hur det kunde komma sig att Quinin hjälpte vid malariafrossa, som homeopatins första tes föddes, Similiprincipen eller likhetsprincipen.

William Cullen ansåg att Peruiansk bark från Cinchoa trädet, även kallad Quinine (China officinalis) verkan mot malaria berodde på dess magstärkande effekter. På den tiden var det mycket populärt att man diagnostiserade och behandlade sjukdomar utifrån balansen i de olika kroppsvätskorna och elementen. Eld var den gula kroppsvätskan kopplad till gallan, jord var den svarta kroppsvätskan och kopplad till mjälten, luft var den röda kroppsvätskan och kopplad till hjärtat, vatten var slem som kroppsvätska och kopplad till hjärnan.

Samuel Hahnemann hade i Sienbenbürgen ådragit sig malaria och lärt känna den medicinska effekten av barken, då han själv hade fått avkok på barken som hade lindrat hans sjukdom. För att bemöta William Cullens tes gjorde han ett försök (den första s.k. prövningen) på sig själv med just barken från Cinchonaträdet och upptäckte att han fick symtom som liknade dem han hade upplevt under sin malariafeberfrossa, fast denna gång utan att vara sjuk eller ha malariafeber.

”Även de för mig välkända symtomen vid malaria, sinneströghet, stelhet i alla leder, men alldeles särskilt den domnade, obehaglig känsla som tycks förekomma i benhinnan i alla kroppens ben uppträdde. Denna paroxysm varade varje gång två till tre timmar och inträdde på nytt då jag upprepade dosen, annars inte. Jag upphörde med den och blev frisk”.

Prövningsprincipen är en av teserna i homeopatin som används än i dag för kartläggandet av symtombildens botande verkan hos ett visst ämne. Efter det gjorde han prövningar med sina elever av ett flertal ämnen. Sex år senare, 1796, skrev han i Hufelands Journal för första gången om ”Similia Similibus”, alltså ”Lika kan med liknande” -principen.

Cuarentur, kurerar, skrev han om först i den 6:e Organon, troligen utvecklade han det tillägget i samband med att han skrev ”Kroniska sjukdomar”, jag har inte kunnat hitta det exakta årtalet eller artikeln där han skriver om detta tillägg. Men som vi är bekanta med i dag så lyder ju similitesen i sin helhet: Simila Similibus Cuarrentur ” lika bör med liknade botas”. Det bör kanske nämnas här att den

– 8-

mest förekommande översättningen ”lika botar lika”, är en felöversättning som smugit sig in i det svenska språket. På tyska heter det ”ähnlich kann mit ähnelich geheilt werden” detta översattes till engelska och blev ”like cure like”. Ordet like står dels för lika men även för liknande.

När sedan översättningen till svenska gjordes så måste den ha gjorts utan kunskap om homeopati, så det blev istället ”lika botar lika” som är tesen för isopatisk behandling. Om man gör en direkt latinsk översättning så blir det i stil men ”Samma, sammalunda bota”.

Landsförvisning och yrkesförbud

År 1792 dog Leopold II av Österrike. Den 45-årige Leopold led av en simpel förkylning, men alla livmedikus ville hävda sin förträfflighet i behandlingen med dåtidens metoder. Så den 21-åriga ynglingen dog på grund av behandlingarna. För många lavemang, åderlåtningar, svettkurer, kräkningar m.m. tog livet av honom. Detta upprörde Samuel Hahnemann så till den milda grad, att han från den dagen helt tog avstånd från läkarkårens dåtida behandlingsmetoder. Han skrev även en vass artikel i Medical Journal, ”ingen skall få åderlåta en annan människa till döds”.

Trots bekymren med att få ihop till mat för dagen lyckas Samuel Hahnemann skriva om sina insikter angående bot av sjukdomar. År 1807 skriver han för första gången om begreppet Homeopati, från grekiskans homo-lika, pathos-lidande.

Första upplagan av Organon påbörjade han 1810. Mellan 1811-1821 sammanställde han inte mindre än sex Materia Medica, han beskriver där medel som China, Pulsatilla, Belladona, Aconitum, Arsenicum, Helleborus Nigra, Datura Stramonium. Han skrev också den 2:a upplagan av Organon under den perioden.

Den 15 mars 1820 fälls Samuel Hahnemann i domstol. Domen lyder att ”han inte får distribuera eller på annat sätt vidarebefordra någon form av medicin till någon annan person”.
Anledning till detta beslut (i stora drag) var att Hahnemann föreskrev minsta möjliga dos av medicinen. Då doseringen av giftiga ämnen som arsenik och opium vid den tiden gavs i väldigt stora doser, vi talar om centiliter- och decilitermått, upplevde dåtidens apotekarskrå att deras lönsamhet blev hotad. Samuel Hahnemann litade inte heller på att apotekarna tillredde medicinerna korrekt, så han rekommenderade sina elever att själva bereda och tillverka sina mediciner, för att försäkra sig om den bästa kvalitén. Med domen över sig kunde Hanhemann inte arbeta vidare som läkare.

Situationen löste sig dock sig så att hertigen Ferdinand av Anhalt-Köthen gav

– 9-

honom asyl i sitt hertigdöme. Samuel Hahnemann fick 1821 av hertigen rätten på livstid att själv och bereda distribuera sina egna läkemedel och behandla sjuka. Hahnemann blev vid 66 års ålder livläkare vid hovet och fick titeln hovråd. Jag har inte kunnat hitta källor om vilket hov det rörde sig om

År 1824 publicerar han den 3:e upplagan av Organon. I den skriver han för första gången om det potenserade/dynamiserade läkemedlet, som är nästa tes i homeopatins grunder. 1829 publiceras den 4:e upplagan av verket.

Hur han kom fram till förfarandet av potenseringen vet vi inte med säkerhet. Men vi vet att han laborerade med potensering/spädning av ämnena. Han hade upptäckt att om organismen skulle reagera på ett ämne som medicin behövde ämnet i sin natur vara giftigt i olika grad, annars tog organismen hand om ämnet som närande föda för kroppen istället, som mat helt enkelt. Han insåg att ifall han spädde ett ämne, så blev det bara en spädning, organismen reagerade helt likgiltigt på det. På något sätt upptäckte han dock att när han dynamiserade (tillsatte rörelseenergi) spädningen genom hårda slag mot ett stabilt underlag, skedde fenomenet att ämnets boteverkan ökade och giftverkan minskade! Han skriver själv:

”rivningen och skakningen av de minsta delarna skiljer alltså potenserna från de blotta förtunningarna”. Han skriver även:

”att det här är en upptäckt för en helt ny vetenskaplig skola som jag inte kommer hinna undersöka under min livstid”.

Samuel Hahnemann arbetade själv med potenserna C (C.H). Där använde han centesimalsprång vid framställningen av sina potenser. Han potenserade ämnena i stegen 1:100 (= 1+99). Utifrån tinkturen av det specifika ämnet tog han 1 droppe av den lösningen till en ny flaska, tillsatte 99 droppar alkohol, för att sedan slå flaskan mot ett hårt men stabilt underlag 99 gånger. Han kallade den potentieringen för en C 1, det förfarandet upprepades sedan mellan varje potens, alltså kom nästa att kallas C 2 osv.

1790 upptäckte Hahnemann homeopatin med similitesen som grund. 1796 offentliggjorde han sin idé och först 1827 införde han potenseringen.

Det litterära verket Kroniska sjukdomar (Chronisch Krankheiten) utgavs så sent som 1828-1830. I det beskriver och grundar Samuel Hahnemann den homeopatiska kroniska sjukdomsläran och miasmateorin. 1839 har verken blivit fem stycken band.

Samuel Hahnemann beskriver den kroniska sjukdomen som att det finns ursprungsfrön till all världens sjukdomar (det vi i dag kallar genetisk betingning). Han delade in dem i tre olika ”ursprungsfrön”, fröna kunde bära smittan vidare i

– 10-

generation efter generation. Han grupperade ”frönas” ursprung i hur sjukdomar hade sina gemensamma yttringar i sjukdomsbilden. Dessa ursprungssjukdomar var den kroniska syfilisen, gonorrén och skabbsjukdomen. Han kallade det för miasmaläran, (miasma – smitta).

Samuel Hahnemann skapade även ”den humanistiska synen av mentalt sjuka”. Det unika i hans synsätt på den tiden, var att han tog helt avstånd från den förödmjukande misshandel av de sinnessjuka, som förtjänar att nämnas:

”att aldrig låta bestraffa en vansinnig med slag eller någon annan smärtsam kroppslig upptuktelse, efter som det inte finns något straff för oavsiktliga handlingar och dessa sjuka enbart förtjänar medlidande och genom sådan hård behandling bara blir ännu sämre och väl aldrig förbättras”.

Åren 1792-1793 arbetade han en tid som själsläkare. Han tillträder tjänsten i Georgenthal, i ett länge obebott jaktslott, för att där inrätta sinnessjukhus för ståndspersoner. Dit kom endast en patient, Klockenbring. Med det synsättet och med behandling av växten Datura Stramonium blir Klockenbring så pass frisk att han efter en tids behandling kan återgå till sitt dagliga liv och arbete. Dessvärre for Samuel Hanhemann väldigt illa under sin vistelsetid i Georgenthal. Kylan i de tjocka stenväggarna gjorde att han ådrog sig lungproblem som han sedan led av under hela sin livstid och som sedermera skulle ledde till hans död. Även själsligen for han illa, insnöad i jaktslottet med alla de mentala humörssvängningar och förargelser patienten ställde till med.

Utöver detta hinner han skriva och publicera hundratals artiklar. Det finns ett citat av honom:

”Har du en åsikt, skriv om den och se till att den blir publicerad så att alla kan få ta del av den.”

Hans liv kantas alltså av många historier och levnadsöden och efter sin första hustrus död 1830, bor Samuel Hahnemann i Köthen som ligger nära Leipzig, i Tyskland. Där väljer han att leva i sin ensamhet och tar endast emot ett fåtal patienter.

Detta val gör han efter ett flertal skiljeaktigheter i den homeopatiska läkarkåren. Spiken i kistan blev den så kallade ”blandhomeopat” händelsen: Hahnemann lät grunda ett flertal homeopatiska sjukhus. Men den eran avslutades i november 1832 i Lepzig. Där fanns ett flertal läkare som åtrådde den hedervärda posten som sjukhusläkare. Man skydde inga medel, med elaka skrivelser om varandra och grundaren S. Hahnemann. Det framkom att en av kandidaterna Moritz Müller, hade behandlat en bokhandlares dotter med blodiglar. Den 3 november 1832 publicerades Samuel Hahnemanns artikel på en framträdande plats i ”Leipziger Tageblatt”, där han öppet kritiserade de så kallade ”halvhomeopaterna”.

– 11-

”Jag har redan länge med motvilja hört” heter det, ”att en del läkare i Leipzig, som utger sig för att vara homeopater, låta sina patienter avgöra om de skola behandlas homeopatiskt eller allopatiskt”.
Trots stridigheter och ett spänt läge öppnar sjukhuset den 22 januari 1833 för att sedan för alltid läggas ner 1842.

Samuel Hahnemann avslutar därmed 1833 allt samarbete med kollegor och elever, han väljer att arbeta i sin ensamhet, utan samröre med andra läkare eller homeopater. År 1834 är han klar med och publicerar den 5:e Organon.

Markisinnan Marie Melanie d`Hervilly

Gammal man börjar om

Vi kommer här att titta närmare på skildringen av historien om hans levnadsårs senare fas, vilka är början på en helt nytt öde, liv och livsstil i Samuel Hahnemanns historia. Den är mindre känd och här har de stora skillnaderna och den fördjupade förfiningen av hans homeopatiska arbete tagit form. Det är även här oklarheterna och omständigheterna levt sitt eget öde i historien.

Den 8 oktober 1834, fick den då 79-årige Samuel Hahnemann besök av patienten, konstnärinnan Markisinnan Marie Melanie d`Hervilly från Paris, som då var 34 år gammal. Denna kalla dimmiga kväll i den lilla staden Köthen i Thüringen anlände postdroskan utanför Samuels dörr. Ur vagnen stiger en ung man i eleganta kläder. Melanie d`Hervilly var utklädd till man, för att kunna resa genom Europa och slippa en massa besvärligheter, som skulle ha uppstått på den tiden ifall hon rest som kvinna.

– 12-

Samuel Hahnemann rykte och erkännande var under den tiden på topp i Paris. Han var känd via en fransk översättning av Organon (1810), men få hade verkligen mött denna enstöring och han var då omtalad som en mystisk person. Melanie d`Hervilly hade under tre år plågats av magsmärtor som hindrade henne från sitt konstnärliga utövande. Hon stannade för behandling hos Samuel Hahnemann i 3 dagar, och ett kärleksfullt tycke uppstod mellan de två. Den 18 januari 1835 gifter de sig och flyttar till hennes hemstad Paris den 7 juni 1835.

Samuels döttrar trodde Melanie var en äventyrerska som hade gift sig med honom för hans pengars skull. Det fanns många historier om denna unga, impulsiva karaktär till kvinna. Historier som florerade var exempelvis att hon badat naken i Paris fontäner om natten. Hennes väninnor lär ha skrivit och frågat oroligt om hennes samliv med en ålderstigen man, där Melanie svarat att hon var tillfullo belåten även i den äktenskapliga kammaren.

Innan de flyttade till Paris lät Samuel dock upprätta ett nytt testamente. I flytten till Paris tog han endast med sig lite pengar, sina kläder, bibliotek, mediciner och personliga tillhörigheter. Resten av hans tillgångar och ägodelar var för den tidigare familjen att anse som ett arv. Då var åtta av hans totalt elva barn fortfarande i livet. De fick ett arv om 6000 thaler vardera. På den tiden motsvarade 1 thaler, värdet av cirka 1,5 gr guld.

I testamentet framgick att Melanie Hahnemann ensam ansvarade för hela Samuel Hahnemanns begravning. Även att hans barn inte hade rätt att yrka på något av det han kunde tänkas äga eller ha tjänat ihop vid sin död från flyttdagens datum. Om någon i hans familj skulle bryta hans vilja skulle de förlora den del av arvet som redan var föreskrivna dem. På så vis bröt Samuel Hahnemann alla banden till sitt tidigare liv, vänner, ovänner, kollegor, elever och nu även släkt. Samuel och Melanie Hahnemann börjar här en helt ny start i sina liv, där det endast var de två som tog del av varandras homeopatiska arbete.

Det skildras i de texter jag läst, som om åren de hade tillsammans i Paris blev de mest harmoniska i Samuel Hahnemanns liv. Melanie hade pengar från sin familj så Samuel kunde jobba i fred utan att själv vara helt ansvarig för försörjningsbördan. Samuel hade för första gången i sitt liv mat, pengar, vänner och kärlek. Det finns dokumenterat om hur makarna Hahnemann tillsammans träffade patienterna på dagarna, för att sedan ha ett par timmars arbete på eftermiddagen till välgörenhet åt de fattiga som sökte deras hjälp. De åt middag tillsammans, för att sedan tillbringa kvällarna med teaterbesök, i goda vänners lag eller helt enkelt framför brasan där Samuel rökte sin pipa.

Melanie, som var Samuels enda elev och lärjunge under denna tid, blev utan tvekan en ypperlig homeopat och till slut läkare. Hon var den enda – 13-

levande personen som hade personlig erfarenhet och full insikt i hur Samuel vidareutvecklade den homeopatiska teorin och hur han bemötte, behandlade och föreskrev till patienterna. Det var under denna tid, fram till sin död som Samuel förfinade och utvecklade sitt livsverk. Skillnaderna i sättet att arbeta är stora från hur han tidigare föreskrev det homeopatiska läkemedlen och utförde behandlingen.

Kort kan här nämnas att han under den här tiden utvecklade tillverkningen av LM-potenser (Q-potenser), han ordinerade daglig dos av det föreskrivna läkemedlet och distribuerade medicinen i flytande form i stället för som tidigare torr substans. Han införde att patienten själv dynamiserade (slog) flaskan före varje intag, vidare även att den akuta sjukdomen skall behandlas utifrån simili principen med ett annat medel än det som föreskrivits för den kroniska sjukdomen m.m. Sammanställningen av de nya iakttagelserna och metodutvecklingarna kom att bli den 6:e Organon.

Den 6:e Organons fördröjning

Familjegraven

Den 6 juni 1841 avslutade han sitt livsverk med sammanställningen av den 6:e Organon. Samuel Hahnemann försökte själv få Organon publicerad under sin livstid. I februari 1842 erbjöd han sitt manuskript till en förläggare i Düsseldorf och skriver:

– 14-

”Just nu har jag efter 18 månaders arbete slutfört den 6:e upplagan av Organon. Jag antar att det är den mest fullkomliga skriften av alla. Jag kan se att trycket kräver 22 ark men jag önskar att det blir ett mera frigjort tryck och att det då kräver 24 ark. Jag önskar även att manuskriptet trycks på det vitaste pappret med de modernaste bokstäverna, då det troligen kommer att bli mitt sista arbete. Har ni ingenting emot tycker jag att det skall vara en mycket vacker upplaga och utgåva. Ni kan bestämma ert arvode själva. Det enda jag önskar är att ni gör ett gott arbete.”

I augusti 1842 skriver Samuel Hahnemann i ett brev till en av sina kollegor att man kan vänta sig att den sista upplagan av Organon snart skall publiceras. I september 1842 ursäktar han sig i ett brev till Clemens von Bönninghausen:

”publiceringen är försenad på grund av den franska bearbetningen. Mitt Organon har ännu ej kunnat publiceras därför att den franska bearbetningen i början inte var i goda händer och jag kan inte komma ut med en tysk text innan den franska texten är klar”.

I mars 1843 skriver han i ytterligare ett brev:
”Hoppet att den 6:e upplagan av Organon skall publiceras har grusats. Jag

hoppas att åtminstone den franska upplagan skall komma ut i tryck så snart som möjligt. Då min förläggare i Düsseldorf just nu inte har någon möjlighet att utge den tyska versionen”.
Så långt har vi Samuel Hahnemann skriftliga vittnesmål till varför publiceringen från hans sida dröjde gällande den 6:e upplagan.

Under tiden börjar Samuels hälsa svaja. Det blir fler och fler patientbesök som Melanie Hahnemann får hantera själv. När patienterna och vännerna undrade varför de inte fick träffa Samuel Hahnemann förklarade hon att han fanns i huset att tillfråga om det skulle finnas några oklarheter, men just nu behövde vila. Efter tio veckors sjukdom i åldersbronkit dör Samuel Hahnemann den 2 juli 1843 vid 88 års ålder stilla i hemmet. Bronkitbesvären hade han ådragit sig under tiden han levde i det furstliga jaktslottet Georgenthal. Han behandlade normalt detta besvär, med stor framgång, med det homeopatiska medlet Bryonia, men denna gång tycktes inte den homeopatiska behandlingen räcka till.

Melanie sörjde enormt. Hon behöll Samuels lik i sitt hem till den 11 juli. Hon lät den kända balsameraren Gannal, med den tidens modernaste metod balsamera kroppen av Samuel. Under den tiden sågs hon sitta vid hans sida sörjandes i tårar och djup förtvivlan.

Tidigt på morgonen den 11 juli för Melanie Samuels döda kropp till Montmartre kyrkogård. Hon utannonserar inte till någon om hans död eller begravning. Begravningen sker i all hemlighet utan någon som helst andlig ceremoni eller

– 15-

välsignelse av anhöriga och vänner. Det finns berättelser om att hon ber sin trotjänare en tidig morgon att hjälpa henne med Samuels döda kropp. De transporterar liket i hästdroskan till hennes familjs gravkammare.

Det finns obekräftade källor som nämner att de helt sonika har lagt Samuels kropp på kvarlevorna av Melanies två tidigare avlidna makar. De två andra männen var Louise-J ́romé Gohier och Guillaume Lethiére som hon också älskat djupt. Vissa källor hävdar att hon endast hade faderliga relationer med de två männen! Andra källor hävdar att enda möjligheten att skilja kvarlevorna åt var via deras vigselringar. I en annan källa beskrivs det att man hittat en lång slinga linblont hår lagt kring Samuels hals och i en förseglad flaska följande rader skrivna av Melanie:

”Hans hustru Marie Melanie d ́Hervilly skall enligt hans önskan förena sig med honom i graven och följande ord som han skrivit, skola ristas på gravvården”:

Hoc nostoro, cineri cinis, ossibus ossa
sepulcro
Miscentur, vivos ut sociavit amor
(”I denna vår gemensamma grav blandas aska med aska, ben med ben, liksom

kärleken förenade de levande”)

Familjegraven

På så vis kunde änkan Melanie Hahnemann arbeta vidare som homeopat i nästan 35 år. Det var på den tiden helt otänkbart att få arbeta som homeopat utan att vara läkare. Det var även enligt lag förbjudet för en kvinna att utbilda sig till läkare. Därför blir Melanie stämd 1849 för att ha praktiserat homeopati utan att vara läkare och för att hon dessutom var kvinna. Melanie fick dock till slut sin upprättelse, 1872 då hon 72 år gammal via Amerika fick sitt diplom som gav henne rätten att praktisera homeopati.

– 16-

Melanie lärde sig hantera homeopatin och är förmodligen den enda som verkligen kunde behärska och fick lära sig homeopatin utifrån den 6:e Organon, med alla de upptäckter och förfiningar av den homeopatiska läkekonsten makarna Hahnemann gjorde tillsammans.

År 1851 tog Melanie in den unga flickan Sophie Böhrer i sitt liv, som fosterdotter, troligen dottern till det kända musikerparet Anton och Fanny Böhrer, som båda hade varit patienter och vänner till henne och Samuel. Hon led av sin ensamhet och sorg efter Samuels bortgång.

Änkan Hahnemann dog den 27 maj 1878 då 78 år gammal i lungsäcksinflammation. Tjugo år senare 1898 hämtades Samuel och Melanie Hahnemanns stoft för att ge dom en värdig begravning på kyrkogården Pére Lachaise i Paris där båda de äkta makarna nu är begravda under ett ståtligt marmormonument.

Tiden efter Samuel Hahnemanns död

Den 6:e upplagan av Organon publiceras alltså inte före Samuel Hahnemanns död. Manuskriptet fanns hos änkan Melanie Hahnemann, som av olika anledningar inte var beredd att godta de olika erbjudanden hon fick om att publicera manuskriptet. Baron Clemens von Bönninghausen brevväxlade år 1855 med änkan Melanie Hahnemann. Bland annat hade han bett om att få ta del av Samuel Hahnemanns senare skrifter av den 6.e Organon, samt att få ta del av journalanteckningarna för att lära sig hur Samuel Hahnemann arbetat de senaste åren. Tolv år hade då passerat sedan Samuel Hahnemanns död. Den homeopatiska läkarkåren hade kännedom om att han hade efterlämnat en fullständig 6:e upplaga av Organon, eftersom han hade skickat ansökan till tryckeriet i Düsseldorf om tryck.

Änkan Melanie Hahnemann hade till slut låtit göra en avskrift från ett ark som hon vid ett besök i Münster i juni 1856 lämnat över till Clemens von Bönninghausen. I instruktionerna framgick det med stor tydlighet att innehållet var endast för honom och att han under inga omständigheter fick publicera några delar av dokumentet. Det hade varit Samuels sista önskan att inte delge den delen av den homeopatiska kunskapen ”förrän mänskligheten var mogen”.

Om Clemens von Bönninghausen visade bevis på sin lojalitet mot den avlidne Samuel lovade hon att göra fler avskrifter och skicka dem till honom. Självklart publicerade Clemens von Bönninghausen denna stora nyhet och kunskap han just fått ta del av i tidskriften ”Leips hom Zeitg ” (den 28 juli). I och med det stannade alla skrifter kvar hos änkan Melanie Hahnemann. Trots detta ber hon C. Von Bönninghausen om ekonomisk hjälp. Hon föreslår bl.a. att hennes fosterdotter Sophie Böhrer vore ett gott gifte till hans son Karl. I juli månad 1857 – 17-

gifter sig de båda unga med varandra. Familjen von Bönninghausen var på så vis de enda som hade fortlöpande kontakt med familjen Hahnemann fram till änkan Melanies död.

I juli 1870 började Napoleon III krig mot Preussen som under Bismarcks ledning ville skapa ett enat tyskt rike. I maj 1871 fanns det 20.000 döda fransmän på gatorna i Paris, så detta var inte någon plats att vistas i för en änka med tyskt efternamn. Baronen Karl von Bönninghausen lämnade Paris med sin fru Sophie till sin familjs ägor i Darup, Westfalen, Tyskland, för att aldrig mer flytta tillbaka till Frankrike. Melanie följde med paret von Bönninghausen och hade i flytten med sig en låda med Hahnemanns samlade dokument, personliga ägodelar och utrustning. Melanie for själv efter en kort tids asyl tillbaka till Paris men lämnade S. Hahnemanns ägodelar kvar på godset i Darup. Så alltså stannar S. Hahnemanns hela samling kvar inom den nya familjen.

När homeopater bad om kopior av dokumenten så var ursäkterna många från änkan M. Hahnemann för att inte låta upprätta en avskrift. Det skulle dröja till 1879 då Sofie Bönninghausen lät göra en avskrift av den 6:e upplagan. I samband med hennes död ärvdes Hahnemanns manuskript och samling av familjen Bönninghausen. Först så sent som 1918 då omständigheterna var helt annorlunda både ekonomiskt och politiskt, och i anslutning till första världskriget, så lyckas R. Heal med ekonomiskt stöd av William Boericke och James W. Ward att köpa hela S. Hahnemanns samling av manuskript, 6:e Organon och andra opublicerade skrifter, samt hela hans utrustning av familjen von Bönninghausen.

Samuel Hahnemann

Homeopater i hela världen hade länge velat ta del av manuskripten för att kunna få lära sig kunskapen och fördjupa förståelsen om hur S. Hahnemann arbetade under sin sista tid som homeopat.

– 18-

R. Haehl var intresserad av och fick dokumenten och hela S. Hahnemanns kvarlåtenskap i sin ägo 1918. Han öppnar 1921 Hahnemann Museum i Stuttgart, det skulle senare bli Paracelsus-Hahnemann institut i Stuttgart. R. Haehl höll på att avsluta sin biografi om S. Hahnemann och hade endast möjlighet att lägga till vissa små nya detaljer från det nya materialet, innan den publicerades 1922. R. Haehl skall då ha brådskat i väg med alla dessa lösryckta, ihopklistrade dokument och låtit göra den första, någonsin publicerade översättningen av den 6:e Organon. R. Haehl var redan då utarbetad och sjuk, för att senare avlida, och kunde av den anledningen inte publicera något mer material ur samlingen

Vad som sedan hände med manuskriptet och dokumenten är oklart, det finns flera versioner.

Enligt den tyska versionen kom den tyska industrimannen Robert Bosch över R. Haehls hela samling av S. Hahnemanns manuskript och utrustning. Först förvarade familjen Bosch dem i sitt hem i Stuttgart för att senare föra dem till Homeopatiska sjukhuset i Stuttgart. Samlingen överlevde det andra världskriget genom att förvaras utanför Stuttgart och var helt försvunna ur sikte tills de åter upptäcktes 1980. Dokumenten fördes då till det nybildade Institut für Geschichte der Medzin, Robert Bosch Stiftung i Stuttgart, där nu alla skrifter av S. Hanhemann finns katalogiserade och alla rykten om hans dokument kan upphöra.

Den amerikanska versionen är lite annorlunda. Där berättas det att efter R. Heahl hämtat manuskripten i april 1920, skickade han det omedelbart till New York och W. Boericke, som personligen hämtar ut dem på postkontoret i mitten av maj 1920. W. Boericke tog med sig verket till årsmötet 1920 vid American Institut of Homeopathy in Cleveland. Boken visas upp på mötet och medlemmarna fick till och med ”ta i boken”.

Därefter förde W. Boericke med sig manuskripten till San Fransisco. Där gjorde han en engelsk översättning 1922 av den 6:e Organon. Man funderade på att skänka manuskriptet av 6:e Organon till American Institue of Homeopathy, men det förverkligades aldrig. Efter W. Boericke död 1929 hamnade manuskriptet hos J. W. Ward som då förvarade manuskriptet på sin praktik. År 1933 överlämnade han det till Homeopathic Foundation of California.

J. W. Ward hade ett mycket stort homeopatiskt bibliotek och efter hans död 1939 flyttades alla hans böcker, inklusive manuskriptet av Organon 1940 till ett återöppnat homeopatiskt sjukhus, som drevs av samma stiftelse. Den dåvarande överläkaren Howard Engle förvarade till att börja med det 6:e manuskriptet i ett kassaskåp på sjukhuset, men när andra värdefulla böcker försvann flyttade han manuskriptet till kassaskåpet på sin praktik. Av utrymmesskäl så flyttades

– 19-

manuskriptet sedan till advokat och direktör John L. Mc Nab. När han sedermera dog i mars 1950 flyttades manuskriptet tillbaka till Howard Engles kassaskåp.

När Howard Engle dog i oktober 1952 hyrde hans svägerska och sekreterare av stiftelsen, Elsa K Engle, på egen bekostnad ett bankfack på Bank of America för att förvara Organons manuskript. I maj 1969 flyttades manuskriptet till ett bankfack på Crocker Citizens National bank. I juni 1959 åker den välkände homeopaten Pierre Smith från Genève till årsmötet för Internationella Hahnemann Accosiationen USA, San Fransisco men får inte se manuskriptet eftersom fru Engle var bortrest. Men tre år senare, 1962, mottog han som tröst diabilder på de önskade delarna av texten.

Som den enda homeopat under alla år fick fru Engles husläkare, Frederic W. Schmid 1969 möjlighet att beskåda manuskriptet i sin helhet. Detta skedde i fru Engles lägenhet. År 1971 gjorde den tyska homeopaten Heinz Henne en förfrågan till henne om att göra en mikrofilm av hela manuskriptet. Han fick göra det och en kopia av mikrofilmen som hamnade i Stuttgart. Därefter överlämnade Otto E Guttentag, dåvarande professorn för homeopati vid universitetet, i samförstånd med fru Engle det värdefulla verket till University of California, San Francisco. 1961 finns hela biblioteket av S. Hahnemanns manuskript inklusive 6:e upplagan av Organon hos homeopathic Foundation of California, San Fransisco. I juni 1974 organiserades en utställning under en internationell homeopatisk kongress där originalet visades upp för deltagarna.

Inte nog med att samlingen varit försvunnen så länge, det är inte heller känt om någon har lagt märke till att manuskriptet under två årtionden har saknat ett blad! Troligen har sidan tagits av Frederic W. Schmid 1969 när han beskådade dokumenten hos fru Engle i hennes lägenhet. Men 1992 kom den till rätta i samförstånd med änkan efter Frederic W. Schmid. Hon lämnade tillbaka sidan och på så vis blev manuskriptet först i januari 1992 helt fullständigt igen.

I motsats till R. Heals avskrift, som har försvunnit, befinner sig originalet av 6:e Organon i dag i säker förvaring på University of California. Man kan begära att få se originalet av den 6:e Organon efter att ha uppvisat identifikations- handlingar på biblioteket. Det är alltid någon behörig person med under tiden. Manuskriptet är i dåligt skick, det är mycket som är hopklistrat och sammanfogat, så när man viker ut bladen blir det väldigt stora ark. Allt finns nu på mikrofilm att beställa för den intresserade.

– 20-

Organons avskrifter

Vi vet nu att S. Hahnemann inväntade att den franska översättningen av Organon skulle bli klar innan publiceringen av den tyska upplagan kunde ske. Jag har inte hittat någon notis om vad som hänt med det manuskriptet i några av mina efterforskningar.

Vi vet att enligt ett brev som änkan Melanie Hahnemann skrev till Constantin Hering 1865 lät hon tillslut göra en avskrift av 6:e Organon manuskriptet. Vad som har hänt med det dokumentet har vi i dag ingen vetskap om. Vi vet också från källorna att ytterligare avskrifter av den 6:e Organons manus har gjorts. Sofie Bönninghausen lät göra en avskrift 1879, som aldrig publicerades. Vad som hänt med det manuskriptet känner vi inte heller till.

Bönninghausen fick ta del av ett ark av manuskriptet, som änkan Hahnemann låtit skicka, som han direkt publicerade och på så vis blev avvisad att få ta vidare del av hela manuskriptet. Vi har idag heller ingen kännedom om vart den avskriften finns.

William Boericke gjorde som tidigare nämnts en engelsk översättning från det tyska originalet 1922, som han lär ha donerat till University of California i San Fransisco 1933. Hur den översättningen spreds ut till homeopater har jag ingen kännedom om i nuläget.

R. Haehl lyckades göra den första översättningen 1921. Den tyska översättningen gjordes sedan utifrån hans upplaga. Vi vet att den översättningen var bristfällig och inte komplett, men hade troligen en stor spridning bland världens homeopater.

Vi kan anta att William Boerickes engelska översättning från 1922 troligen var översatt från det tyska originalet. Men att den tyska översättningen då gjordes från R. Haehls kopia.

Pierre Schmitt gjorde 1969 en översättning från de diabilder han fick av fru Engle. Vi kan i dag säga att det var först då som den 6:e Organon verkligen kom homeopaterna till handa, med en någorlunda välgjord översättning. I nutidens moderna samhälle där kommunikationsmedlen är lätt tillgängliga och för första gången i Organons historia då Europa och Amerika är fria från krig, borde förutsättningarna vara goda för att tillrättalägga felaktigheterna. För första gången har yrkesgruppen homeopater möjligheten till en korrekt översättning av Organon.

– 21-

Den svenska översättningen

År 1935 gjorde Dr P. J. Liedbeck, Anatomie professor i Uppsala, en svensk översättning av den 5:e Organon. Fram till 1980 var det den upplagan som fanns tillgänglig på svenska.

Bo Ramme i samarbete med apotekare Kurt Hochsetter gjorde en svensk översättning av den 6:e Organon 1980 och den andra upplagan trycktes 1990. Den upplagan är både en översättning från W. Boerickes engelska upplaga samt R. Haehls tyska upplaga som sedan översattes till svenska. Bo Ramme fick betala en mindre summa till förlaget för den tyska översättningen.

Hahnemanns symptomanteckningar hos Boschinstitute, 2007.

Det var ändå svårt att enbart från den teoretiska skrivna Organon till fullo förstå hur S. Hahnemann arbetade med den nya läran som beskrivs i 6:e upplagan. Många homeopater förstod inte att det i den rörde sig om utvecklingen av en helt ny potens (LM eller Q-potensen). År 1964 publicerade Heinez text från de två första kvarvarande volymerna av S. Hahnemanns patientjournaler. Avsikten var att hela serien av patientjournalerna skulle publiceras men det blev endast de två första volymerna. Rima Handely publicerade 1997 i sin bok ”In search of the Later Hahnemann” några av patientfallen och insåg att en fullständig översättning skulle ta minst 15 års arbete i anspråk.

Den första översättningen av 6:e Organon som R. Haehls gjorde 1921 var helt bristfällig och så full av felaktigheter, att den snarare skapade spekulationer och vilda teorier än en djupare kunskap i den homeopatiska teorin. Det var dock inte en lätt utmaning R. Haehl hade åtagit sig. S. Hahnemanns manuskript var i sig – 22-

en enda röra av papper och med en inte allt för lättläst handstil. R. Haehl var också tvingad att publicera detta verk på väldigt kort tid och redan stressad med trytande hälsa. Dessutom fanns det saknade arket i Organon fortfarande kvar i Frederic W. Schmid ägor, i största hemlighet.

R. Haehls översättning av 5:e Organon slog stort i Indien och andra delar av världen. Därför arbetar de indiska homeopaterna mycket med den så kallade plusmetoden, och ett hopkok av den 5:e och 6:e Organon. De amerikanska och europeiska homeopaterna arbetar frä:st efter läran som J.T. Kent utvecklade. Även han hade endast tillgång till den 5:e Organon.

Alltså var det inte förrän Pierre Schmidt 1950 började reda ut anteckningarna från manuskriptet av den 6:e Organon som det började bli en viss klarhet. Hans översättning var den bästa hittills. Men han visste inte då att det saknades ett ark ur manuskriptet. Den översättningen hjälpte till att bringa mer klarhet kring kunskapen från den 6:e Organon.

Så vi kan nu förstå att all kunskap och utbildning i ämnet homeopati helt och hållet praktiseras utifrån S. Hahnemanns vetskap som homeopat fram till den 5:e Organon. Hans elever och lärjungar spred läran runtom i världen och undervisade utifrån den kunskap som då var känd, alltså den 5:e upplagan. Användandet och förståelsen av den homeopatiska teorin som spreds under 1800–talet och till 1900-talets början är helt och hållet baserat från den 5:e Organon. Vi vet ju nu också att ingen av de homeopater som lärt läran vidare har haft tillgång till den 6:e Organon.

Som vi kan förstå utifrån historien är det enbart Melanie Hahnemann och familjen Bönninghausen som kunnat få någon form av personlig undervisning samt tillgång till den nya kunskapen från den 6:e upplagan. Det är tyvärr enbart Bönninghausen som efterlämnat en viss skriftlig publicering. Den praktiska läran har inte på ett naturligt sätt kunnat föras vidare från lärare till elev. Därför är oklarheterna många och spekulationerna vilda i försöket att fullborda den homeopatiska läran från S. Hahnemanns tid. Det vi kan hoppas på är att patientjournalerna blir till fullo översatta och att den nya läran sprids enhetligt till världens alla homeopater.

Det var inte förrän 1950 det fanns en någorlunda korrekt översättning av den 6:e Organon att tillgå. Vi får här även komma ihåg att det försvunna arket inte kom tillrätta förrän 1992. Vi ser också bland många praktiserande homeopater i dagsläget, att få av dem själva har studerat och praktiserar den djupare kunskapen från den 6:e upplagan.

– 23-

Skillnaderna mellan 5:e och 6:e Organon och föreskrivningen av det homeopatiska läkemedlet är något som borde studeras vidare. Den dåtida kunskapen skulle behöva anpassas till det moderna samhället. Den ökade mängden av strålning, föroreningar, näringsfattig föda och en miljö som S. Hahnemann inte kunde drömma om att mänskligheten skulle utsätta för, innebär att vi homeopater behöver anpassa läran till den miljö som finns i dagens moderna samhälle. Både vad det gäller dosering av mängd och hur ofta patienten skall ta sitt homeopatiska medel.

Eftersom sjukdomarna ser annorlunda ut i dag än för tvåhundra år sedan behöver vi lära oss nya homeopatiska medel. På den tiden var en viss grupp av homeopatiska medel vanligast och mest föreskrivna, i dag rör det sig om en helt andra grupper och fler antal medel att arbeta med som homeopat.

Slutsats

Jag upptäckte att tyskarna hävdar att de har hela Samuel Hahnemanns samling av dokument och utrustning, medan amerikanarna menar exakt samma sak!

Vi vet ännu inte hur det verkligen förhåller sig eftersom berättelserna mellan Richard Haehl från 1922 och von Josef M. Schmidt från 2002 skiljer sig åt. Jag hade tidigare hämtat information från bland annat Richard Haehls biografi om S. Hahnemanns liv, och kunde då inte heller hitta någon information om något Paracelsus-Hahnemann institut eller grund för att Organons dokument skulle vara i Tyskland, som R. Haehls biografi om Samuel Hahnemann från 1922 hävdade. För att återigen bli påmind om att sanningen kanske alltid finner sin egen väg.

En dag i juli 2007 ringer kollegan Charlotte Cerps mig och berättade att hon varit i källarvalven vid Boschinstitutet och fått ta del av samlingen av Samuel Hahnemanns dokument och arbetsverktyg. Men vi vet som tidigare beskrivits ännu inte om det verkligen är hela samlingen som finns där.

Med den här informationen kommer frågeställningar. Om det nu är så att originalhandlingar finns i både Tyskland och USA slås jag av den hisnande möjligheten att det finns dubbelt så mycket bevarad skriftligt material av Samuel Hahnemann! Eller att det är dokumenten av den 6:e Organon som finns i USA och journalanteckningarna som finns i Tyskland. Det kan också tänkas att bägge instituten överdriver lite om vilket material de har i sina ägor. Enligt amerikanarna så har Boschinstitutet en mikrofilmskopia, enligt Boschinstitut har de originalet av den 6:e upplagan av Organon.

Men det kvarstår ändå att jag hittills inte har hittat eller vet vad som hänt

med den franska originalöversättningen av den 6:e Organon samt, de andra

– 24-

avskrifterna som nämnts tidigare. R. Haehl och Josef M. Schmidt avslutar dock sina skrifter med samma påstående:

”att de nu vet vart hela samlingen finns och att alla spekulationer kan upphöra”.

Det är dock uppenbart att de inte är överens om platsen och i vilket land. Just dessa springande punkter skulle behöva undersökas närmare.

Vi kan förutsätta att de tidigare rådande krigsomständigheterna har gjort att samarbetet mellan de båda länderna inte varit det allra bästa, för att kunna upprätta en gemensam katalogisering av dokumenten. Om vi skall kunna få klarhet skulle det behövas göras en internationell sammanställning av alla tillgängliga dokument. Det är troligt att det finns fler exemplar att finna i exempelvis forna Östtyskland som ännu inte kommit till kännedom för de internationella homeopatiska kretsarna.

En annan hisnade möjlighet är att det finns dubbelt så mycket bevarat material som inte har sammanställts. Det är av högsta prioritet att detta får undersökas närmare.

– 25-

Nämnda personer

Clemens Franz Maria von Bönninghausen (1785-1864)

Var från början jurist men besökte naturvetenskapliga och medicinska föreläsningar. Han blev själv botad med homeopati och studerade sedan grundligt den homeopatiska läran. Han examinerades och fick medicine doktorstiteln. Som vi vet stod han och hans familj nära familjen Hahnemann. Han vidareutvecklade symtomläran och skapade symtomlexikonet samt repertoriet.

Constantin Hering (1800-1880), Sachsen

Han studerade medicin i Lepzig, där han var en av S. Hahnemanns lärjungar. Han befarade att detta skulle försvåra hans examen så han avlade den i Würzburg i stället. Sedan utvandrade han till Amerika och grundade akademin i Allentown och 1848 The Hahnemann Medical Collage i Philadelfia. Hering utförde prövningar på ormgifterna samt Nitoglycerin (Glonoine) till den homeopatiska Materia Medica.

James Tyler Kent (1849-1916), USA

Undervisade ursprungligen som anatomiprofessor vid American Collage i St Louis. Så den kanske mest kända och spridda användandet av den homeopatiska teorin är genom J. T Kent. Homeopatin var på den tiden i USA, innan världskrigen, väldigt stor och framgångsrik. Amerikanska livsmedelsverket hade t.o.m. en kampanj mot homeopatins spridning i USA, då den hade konkurrerat ut allopatin. J.T Kent anställdes för att kartlägga de yrkesverksamma homeopaterna och bevisa att homeopati var en verkningslös behandlingsmetod av sjukdomar.

Under utredningen insjuknade Kents hustru i en
svår febersjukdom med svaghet och sömnlöshet.
Hon behandlades av de då mest framstående läkarna i USA, utan framgång. En natt förvärrades hennes tillstånd med hög feber. J: T Kent vänder sig då till en av homeopaterna och ber om hjälp. Fru Kent behandlas med homeopatiska medel och sömnen infann sig inom loppet av ett par timmar, och hon tillfrisknade helt inom några dygn. J. T Kent avslutade då sitt uppdrag för Amerikanska livsmedelsverket och tillägnade resten av sitt liv, djupt hängiven, homeopatin.

Det är J. T. Kents lära som har nått ut med den största spridningen av homeopatin främst i den engelskspråkiga världen. Den läran är mest känd för sina engångsdoser, läran om att ge sacc lac (placebopiller) samt läran om konstitutioner, som han själv utvecklade. Konstitutionsläran har sedan gravt missbrukats inom ramen av homeopatiskkunskap.

Pierre Schmidt (1894-1987), Genéve.

Blev en av Europas mest erkända homeopater, framför allt genom sin studieresa till USA vid slutet av första världskriget där han lärde sig om J.T. Kents lära genom hans främsta lärjungar. Att han inte fick lära direkt från J.T. Kent beror på att kännedomen om hans död inte nått Europa innan hans avresa till USA. Efter sin död grundades Pierre Schmidt Foundation vars pengar går till fortsatt forskande i ämnet homeopati.

Richard Haehl (1873-1932), Stuttgart

Skrev biografin om Samuel Hahnemanns liv, som trycktes i två volymer.
Han förvaltade hela Samuel Hahnemanns samling och öppnade Hahnemann museet i Stuttgart.
Han översatte och publicerade den 6:e upplagan av Organon.
Hans son Erich studerade först Rosenberg realskola i Stuttgart och studerade sedan vidare medicin i München, Göttingen och Tübingen där han 1926 avlade sin medicinska examen. Sin praktiska homeopatiska utbildning fick han på sjukhuset i Stuttgart. 1927 inträder han och arbetar i sin faders Richard Haehl homeopatiska praktik.

Litteraturhänvisningar

En läkare blir rebell, Erich Haehl, Gernandts Boktryckeri Stockholm 1944
A Homeopathic Love story, Rima Handley, North Atlantic Books 1990
In search of the later Hahnemann, Rima Handely, Beaconefield Publisher LTD Organon der Heilkunst, von Josef M. Schmidt, Neuausgabe 1999
Organon – Läkekonstens verktyg, Bo Ramme, AB Arcanum 1990
Organon of medicine 6 ́th edition, B. Jain Publishers (P) Ltd 2004
Hemsidan för Bosch Institut: www.igm-bosch.de

– 27-

Egna anteckningar

_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________

– 28-

och noteringar

_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________
_________________________________________________________

– 29-

Tack

Stort tack till Academia Homeopathica och SHR (Sv. Homeopaters Riksförbund ) som gjort det ekonomiskt möjligt för mig att skriva denna uppsats.

Jag vill även med ett varmt hjärta tacka alla er som stött mig, trott på min syn av verkligheten genom åren, samt alla ni som lyssnat och reflekterat på mina föreläsningar i ämnet.

Särskilt tack till:
Homeopat Gert Eselbück, som själv är intresserad av historien och försett mig med information och värdefulla speglingar.
Dipl. Homiatriker Karin Dutina och Charlotte Cerps för korrektur, tillrättavisningar av fakta och språk, samt vår fina vänskap.
Historiker Stefan Spett för den historiska faktagranskningen och inspiration till denna skrift.

Stockholm 2008 Monika S. Swärd

– 30-

Innehållsförteckning

Förord 3 Bakgrund 4 Syfte 5 Historien om den 6:e Organon 6

Samuel Hahnemanns liv före 6:e Organon 6 Familjen 6 Yrkesmannen 8 Landsförvisning och yrkesförbud 9 Gammal man börjar om 12

Den 6:e Organons fördröjning 14 Tiden efter Samuel Hahnemanns död 17 Organons avskrifter 21 Den svenska översättningen 22

Slutsats
Nämnda personer Litteraturhänvisningar Egna anteckningar Tack

24 26 26 28 30

– 31-