Homeopati en homeoterapiform

Författare: KAM auktoriserade & kvalitetssäkrade komplementär och alternativmedicinare med specialistkompetens inom homeoterapi och homeopati, Karin Dutina & Monika S. Swärd

På marknaden i dag verkar det råda en stor förvirring om vad homeopati är samtidigt som utbudet av homeoterapi former är stort. Det är viktigt med rätt konsumentinformation och att rätt begrepp används så att konsumenten får en möjlighet att göra ett rationellt val. 

I media kallas de potensierade medlen för homeopati och även bland komplementär- och alternativmedicinska yrkesutövare själva verkar det som om skillnaden inte är helt tydlig. 

Så vad är det som har hänt? Varför är det inte en självklar skillnad mellan den homeopatiska sjukdomsmetoden som homeopatin använder sig av och  sjukdomsmetoder som medicinerar med potensierade medlet (homeopatika)

Vi skall försöka nedan att klargöra begreppen Homeoterapi, Homeopatika och Homeopati.     

 

Homeoterapier
Bild text: Olika behandlingsformerna med homeopatika vars globala begrepp är homeoterapier enligt definitionen från Homeotherapy Definition and Therapeutic Schools, av E.A.C.H. European Council of Doctors for Plurality in Medicine, Brussels, 1997. Modifierad av K.Dutina 2003.

Homeoterapi

Ett samlingsbegrepp för olika behandlingsformer som använder sig av homeopatika (potensierade dynamiserade medel) i någon form eller i kombinationer.

Homeopatika

Homeopatika anges i olika koncentrationer (potenser) som är skakade (dynamiserade) Potenser anges i olika skalor. Homeopatika används vid olika homeoterapi former som baserar sig på olika behandlingsmetoderna för att administrera (ge) homeopatikan till den behövande oavsett om det är en människa, djur eller en växt.

Homeopati

Är en läkemetod som grundar sig på principen ”lika kan/bör med liknande botas”. Kärnan i läkemetoden är att man iakttar vilka symtom ett ämne orsakar hos en frisk människa. (s.k. prövning) Återfinns samma symtom hos en sjuk människa (som inte har fått i sig av ämnet ifråga) kan den sjuke botas genom att inta ämnet i ”potensierad” form. Homeopati går alltså ut på att hitta ett homeopatiskt enkelmedel (homeopatika) som stämmer överens med hela den sjuke personens lidande. Homeopatin använder sig av endast ett enkelmedel i taget och detta medel skall passa in på hela individens totala symtom bild.

Homeopati är en läkemetod och en TM/CAM-behandlingsform som använder sig av potensierade medel (homeopatika) och ingår under samlingsbegreppet Homeoterapier.

Inom den homeopatiska läkeprincipen kan man använda sig av både ”potensierade” och ” icke potensierade” medel eller som örter men förmodligen också allopatiska läkemedel. 

Historiskt synsätt på läkemetoder.

Redan Hippokrates hade definierat två olika sjukdomsmetoder i hans bok ”Om människans natur”.

Den lika principen, Similia Similibus curantur. –Homeopati
Principen som upplöser sjukdomarna i sin helhet genom sin likhets metod. Som exempel om huden blivit utsatt för en brännskada, ska yttre värme appliceras direkt på skadan. Smärtan blir initialt värre men brännskadan lindrigare och läker snabbare.

Den olika principen, Contraria contrariis curantur. –Allopati
Principen som borttager symtomen genom sin motsatsmetod. Som exempel om huden blivit utsatt för en brännskada, ska yttre kyla appliceras direkt på skadan. Smärtan blir intalat bättre men brännskadan allvarligas och mer svår botad.

Homeopatin tillhör den lika principen, den som enligt Hippokrates upplöser sjukdomen i sin helhet.

Hahnemann grundare av teorin för läkeprincipen homeopati

Den tyske apotekaren, kemisten och läkaren Dr. Samuel Hahnemann som föddes natten mellan den 10 och 11 april 1755 i Meissen, Hahnemann studerade bl.a. i Leipzig i Tyskland, Wien i Österrike och avlade sin doktorsexamen i Erlangen, Tyskland den 10 augusti 1779.

1795 omnämndes Hahnemann tillsammans med 7 andra vetenskapsmän
som en av dem som gjort största insatserna på den tiden inom farmacin. Hahnemann var speciellt intresserad av toxikologi (läran om gifter). Och mettallurgi (läran om metaller).

Hahnemann gifte sig för andra gången i januari 1835. Han flyttade med sin nya hustru till Paris där han mottogs med stor respekt och utsågs vid sin ankomst till hedersordförande i en homeopatisk läkarförening. Han blev adelns och den förnäma väldens modeläkare.

”Similes makt” kunde inte längre ge någon hjälp då Hahnemanns livskraft var slutgiltigt uttömd. Idag vilar Hahnemanns kvarlevor på kyrkogården Pére-Lachaise tillsammans med andra berömda namn ur Frankrikes historia. Och det är en mycket spännande och besynnerlig historia.  

Den 2 juli 1843. dog Hahnemann i en ålderdomsbronkit (sekundär lunginflammation).

Hahnemann upphovsmannen till potenserings förfarandet

”Potensiering”

Hahnemann är upphovsman till ”potensieringen”. Detta har medverkat till ytterliggare förvirring. De potensierade medlen (homeopatika) och läkeprincipen måste hållas isär även om upphovsmannen är densamma.

Hahnemann upptäckte att de ämnen han arbetade med var giftiga. Han försökte då späda ämnena för att minska giftverkan. Vid spädningen upphävdes giftverkan av ämnet men även boteverkan, det blev helt enkelt en spädning i potensieringens preffirens skala.

Hur Hahnemann upptäckte fenomenet potensiering och dynaminisering är inget vi i dagsläget vet. Fenomenet att slå ämnet mellan spädningarna skapade en dynamisk rörelse energi som gjorde att förgiftningssymtomen dvs. giftverkan i ämnet minskade och att boteverkan ökade. Han beskriver sitt nya förfaringssätt i den tredje upplagan av Organon 1824.

I och med det hade Hahnemann konstruerat det potensierade medlet (homeopatika) som i sin tur över tid har applicerats på en mängd olika behandlingsmetoder som i sin tur olyckligtvis börjat kallas homeopati istället för homeoterapier.

Alla behandlingsmetoder (läkeprinciper) som använder sig av potensierade medel (homeopatika) går ofta felaktigt under benämningen homeopati. Potensierade medel kan användas vid olika läkemetoder. Ett samlat begrepp för alla de metoder som använder sig av potensierade medel (homeopatika) är homeoterapier. (Se bild och bild text ovan).

Hur går potenisering till?

Homeopatika (potensierade medel) framställs genom ett speciellt förfarande där man först utvinner, en sk. urtinktur eller trituration.

Urtinktur, trituration

Framställs ur en ursubstans från en växtdel, mineral eller någon annan produkt med läkande egenskaper. Tillverkningen sker enligt speciellt förfarande som finns beskriven i en erkänd homeopatisk farmakopé (I Sverige är det LVFS 1997:9 som anger den tyska, franska och europeiska farmakopén) Den valda läkemedelsämnet läggs i alkohol och får där dra (urtinktur). Olösliga mineraler rivs (trituration).

För varje homeopatika anges, efter vilken tillverkningsbestämmelse i en erkänd homeopatisk farmakopé som den tillverkas efter, medlets egenskaper anges samt en beskrivning av hur medlets identitet prövas. Här finns även angivet medlets renhet och innehållsbestämmelser samt lagringsförfarande samt vilken del av ex. växten som ska användas.

Vidare beskrivs den del av växten, mineralen som används och hur det skall förarbetas ex. rivas eller malas, sönderdelas osv. Här beskrivs också varifrån växten, mineralen har sitt ursprung. Vidare anges den exakta alkohol % för framställningen (potensieringen).

Potensiering av urtinkturen

Potenseringen går till på det sättet att först utvinns en urtinktur. Denna urtrinktur potensieras sedan enligt olika skalor och slås i mellan varje ny potensiering.

De finns olika skalor för att potensiera ett medel som kallas D:, C:, Q: med flera.

Potensierings skalor

D-potenser

Innebär att 1 del av urtinkturen (substansen) och 9 delar alkohol blandas i förhållande 1:10
Exempelvis potensen: D1 framställs genom att ta 1 del urtinktur (ursubstans) och 9 delar alkohol och därefter skakas blandningen kraftigt (dynamisering). För att få potensen D2 tas 1 del av D1 substans och 9 delar alkohol som därefter skakas.
Notis: I bland annat USA och England kallas D-potenser för X-potenser.

C-potenser

Vilket innebär att 1 del substans och 99 delar alkohol blandas i förhållande 1:100

På samma sätt som i exemplet för D-potenser med skillnaden att de späds 1:100. detta innebär att vid framställningen av potensen C1 tas 1 del av urtinikuren och 99 delar alkohol och därefter skakas blandningen kraftigt (dynamisering). För att få fram potensen C2 tas 1 del av C1 substansen och 99 delar av alkohol som därefter skakas.

Det är ingen större skillnad i tillvägagångssättet mellan C- och D-potenser. Det som skiljer dem åt är antal delar som blandas och antal skakningar.

LM-potens kallas även Q-potens

Är en beredning enligt Organon (Hahnemanns läkeprincip bok) utgåva nr. 6, § 270, som innebär att man vid tillverkningen utgår från en substans i potensen C3. Därefter blandas den i förhållandet 1:50.000. Själva LM-potensieringen eller Q potensieringen är lite mera komplicerad än C- och D-potenser och skiljer sig på det sättet att man använder olika medium i tillverkningen dels dilutioner (vätska) men även globuli (piller). Vid själva potensieringen används dilutioner (vätska) medan globuli (piller) används som lagringsform. Detta innebär att en dilution med en viss potens sprutas över rörsockerpiller för att dessa sedan löses i dilution och potensieras 1:50.000 och sprutas över nya rörsockerpiller.

Medium

Om vi tittar vidare på olika medium d.v.s. i den form som de homeopatiska medlen ses hos konsumenten finns det, som följer:

Piller- globuli

Som finns i olika storlekar för globuli. De är oftast baserade på rörsocker där det verksamma ämnet sprejas över och på rörsockret. Det verksamma ämnet sugs in i pillret. Globuli är inte så lämpliga för diabetiker då de innehåller rörsocker.

Tabletter

Tillverkas oftast baserade på mjölksocker och talk. Har mera bi-blandningar än dilution och globuli och är ej så lämpligt för laktosintoleranta.

Dilution

Är en substans löst i alkohol. Det anses allmänt att det underlättar för organismen (kroppen) att ta upp det verksamma ämnet genom detta medium.

Alkoholhalten är ofta för hög för svenska lagar då 60 % och över går under narkotika lagarna i Sverige. Det förklarar varför dilutioner inte används i Sverige som i andra Europeiska länder. Även om slutprodukten till kund är utspädd till ca: 20%.

Vissa ämnen är ej lösliga i låga potenser ex. metaller och svårlösliga mineraler som oftast ej finns i lägre än D8. Svensk lagstiftning förbjuder produkter under D4.

Ampuller

Finns dels som drickampuller dvs. man intar ampullens innehåll oralt dvs. i munnen. Det finns i Europa även injektionsampuller som är avsedda till att injiceras. Injektioner är ej tillåtet idag i Sverige (2002) men används i andra delar av Europa med stor framgång.

Hahnemann sammanförde sina två upptäckter

Under sin livstid gjorde Hahnemann flera upptäckter som han även mot slutet av sin livstid kombinerade och förädlade, läkeprincipen homeopati och det potensierade medlet  (homeopatika).
Eftersom det är samma upphovsman till de båda upptäckterna görs oftast den felaktiga tolkningen, att de terapier som använder sig av ”potensierade” medel också har ordinerats enligt den homeopatiska läkemetoden. Vi ser att i dag finns det på marknaden många olika Homeoterapier som alla föreskriver ”potensierade” medel, där var och en  föreskrivs enligt en annan homeoterapi forms läkemetod. 

1796 publicerades Hahnemanns teori under rubriken “En ny princip att hitta läkekraften i läkemedelssubstansen” i Hüfländische Zeitung. Redan 1797 omnämndes denna nya lära i Sverige av Sven Heden.

I boken Organon som utgavs första gången 1810 och är utgångspunkten för den homeopatiska läkemetoden och hur läkaren/homeopaten bör gå tillväga i sitt val av rätt medel.

Hela den homeopatiska läran bygger på långa och beprövad erfarenhet om hur de olika substanserna verkar på människan. Sammanställningen av läkemedelsprövningarna finns i olika Materia Media som ligger till grund för homeopatins behandlingsätt.

HOMEOPATI är en homeoterapi.

Homeopati kommer från orden homoion (liknande) och pathos (lidande).

Homeopatin är i huvudsak en oral behandlingsmetod vars sjukdomsmetod (läkeprincip) skiljer sig från andra homeoterapi- formers läkeprinciper.

Den läkemetod som homeopatin arbetar efter är en sjukdomsteori som bygger på några grundpelare.

Homeopatins tre principer är:

1)  Läkemedelsprövning på friska (§108 i Organon).
 Genom läkemedelsprövning på friska människor får man fram läkemedlens rena symptom. (§144). Bara sådana symptom kan jämföras med den sjukes symptom, och de utgör därmed förutsättningen för en terapi enligt simileregeln.

2)  Simileprincipen (simileregel) 
Simileregeln definieras enligt följande: ”om en substans framkallar symptom hos en frisk, är det möjligt att med samma substans bota liknande symptom hos en sjuk (similia similibus curentur)”. Similia similibus är ett begrepp som redan var känt under antiken, men den tidens spekulativt arbetande läkare nådde aldrig fram till en vetenskaplig tillämpning och en säker metod. Det var först Hahnemann som gjorde simileregeln till princip av en behandlingsform med 
 anspråk på visshet (§3). Det vill säga att homeopaten kan förutsäga ett lyckat behandlings resultat, i fall hen upp fyller Similiregelns anvisning.

3) Individuell anpassat läkemedel.
 Homeopatin bygger på ett eget sjukdomsbegrepp, som utgår från följande. Homeopatin tar hänsyn till den mänskliga tillvaron och hänför inte symtomen till orsaker. Målsättningen är snarare att söka efter omedelbara anledningar. Sjukdom är en kvalitativ avvikelse från ett individuellt definierat friskt tillstånd. Sjukdom är en störning som inverkar begränsande på hela organismen. Sjukdom definieras som samverkan av sjukdomstecken och symptom (§19 i Organon).

Grundprincipen är att lika kan bli genom liknande botat ”Similia similibus curentur”. Detta är så centralt att det står i inledningen till Organon, utan att ha en separat paragraf. 

Prövning

Den verkan som ett ämne har haft på ett antal friska personer har sammanställts genom att de under prövningen uppkomna symtomen har nedtecknats i Materia Medica. De homeopatiska enkelmedel har testas på människor under flera hundra år, vilket i korthet innebär att man ger en frisk individ medlet i urtinktur och potensierat och ser vilka symtom den får. Dessa symtom är att betrakta som en konstlad framställd sjukdom. Dessa botar i potensierad form en sjuk individ som har dessa symtom (symtomen som en frisk individ fick genom att äta medlet). Dessa tester och erfarenheter har dokumenterats i olika Materia Medica (läkemedelslära) och repertorier (symtom uppslagsverk) som homeopaten använder i sitt arbete. Idag används även datorer med speciella programvaror för att underlätta arbetet för homeopaten.

Praktisk behandling

Valet av medel bestäms av de sjukdomssymtom som patienten uppvisar och när dessa sjukdomssymtom hos patienten överrensstämmer med symtomet som framkommit vid en prövning av medlet, anses att grundprincipen lika kan med liknande botas, är uppfylld och att det är det medel som patienten bör få.

Hänsyn tas till den totala sjukdomsbilden hos patienten, mentalt, känslomässigt och fysiskt dvs. allt som begränsar människan samt det som är sjukligt. Hänsyn tas vidare till hur patienten upplever sin sjukdom. Similiregel (6:e Organon, inledningen )  

Exempel på prövning och praktisk behandling

Överdoserar prövaren kaffe uppvisar denne prövnings symtom som täta urinträngningar, diarré, hjärtklappning, huvudvärk, kan inte somna då tankarna far genom huvudet osv.

När en patient kommer och söker för exakt likvärdiga symtom får den homeopatikan Coffea Cruda.

Det finns givetvis flera andra medel som svarar mot ovan angivna symtom varför valet av medel måste anpassas till patientens individuella symtom bild. Detta innebär att den homeopatiska behandlingen är högst individuell. Två personer med olika besvär kan indikera samma medel, liksom två personer med samma besvär indikera olika medel.

Vid en homeopatisk behandling är valet av medel det viktigaste. Den ”potens” som ges av medlet är underordnad valet av medel.

Organon – Läkekonstens verktyg

(Organon der Heilkunst )

Hahnemann formulerar i boken Organon utgångspunkten för det homeopatiska tankesättet och hur en homeopat bör gå tillväga i sitt val av rätt medel.

Organon har kommit ut i 6 olika upplagor. En del homeopater grundar sitt arbetssätt på den 5:e upplagan medan andra homeopater har den 6:e upplagan som grund för sitt arbete. De som skiljer upplagorna åt är framförallt att i 6:e upplagan tar Hahnemann för första gången upp de s.k. LM-potenserna (Organon § 270). Att byta medel vid akutsjukdom och att distrubiera medlet i dilution före sockerpiller.

Den 6: upplagan publicerades i sin första översättning först 1921 flera år efter Hahnemanns död (1755 – 1843). Det visade sig dock att den inte var fullständig och först 1992 blev de sista dokumenten offentliga

I samband med den 6: e upplagan av Organon och sina sista levnadsår gjorde Hahnemann vissa ändringar i sitt arbetssätt. Det ändrade tankesättet kännetecknas främst av följande:

  • engångs doseringen ändrades till att börja administrera (ge) dagliga doser.
  • gav ett annat medel så snart symtombilden hos den sjuke ändrades.
  • slutade administrera (ge) torr substans vid intag och övergick till dilution för att substansen skulle få en bättre påverkan på organismen.
  • att patienten själv får slå/potensiera (dynamisera) det administrerade (givna) ämnet före varje intag (6:e Organon § 248) 

Enligt Hahnemann (6:e Organon, § 273) är det varken nödvändigt eller tillåtet att för att bota att använda mer än ett enda enkelmedel i taget. Då endast en sjukdom existerar åt gången.

Definitionen av enkelmedel enligt LVFS 1997:9 lyder enligt följande : ”Med enkelmedel avses en produkt med en beståndsdel i en given läkemedelsform med möjlighet att förekomma i flera styrkor”.

Gör homeopaten ett bristfälligt val av ett enkelmedel, kompletteras sjukdomens symtombild och på detta sätt kan homeopaten upptäcka ett lämpligare enkelmedel. (6:e Organon, § 182). Dessa symtom är alltid sådana som just denna organism, med denna sjukdom, redan varit disponerad för (6:e Organon, § 181).

Vidare bör observeras att det enkelmedlet endast verkar på det enkelmedlets symtom som motsvarar sjukdomssymtomen. De övriga symtomen hos det homeopatiska enkelmedlet, som ej kommer till användning då de ej överensstämmer med sjukdomssymtomen, förblir passiva (6:e Organon, § 155).

De symtom som är speciellt viktiga är de som är påfallande, särskiljande, ovanliga och karakteristiska. (6:e Organon, § 153).  

Litteraturhänvisning:

Rima Handley, A Homeopathic love story – the Story of Saumel and Mélanie Hahnemann, 1990. ISBN 1 55643 049 3
Samuel Hahnemann, Organon VI, 1990, Arcanum- Medicinska Fackliteratur, Mölndal, ISBN 91 85690 01 5
Arthur Braun, Homeoterapins metodik, Arcanum- Medicinska Fackliteratur, Mölndal, ISBN 91 85690 02 3
Josef M. Schmidt, Organon der Heilkunst–Text kritische Ausgabe der 6:e Auflage, 1999, Haug Verlag, ISBN 3-7760-1764-3
Homeotherapy Definition and Therapeutic Schools, av E.A.C.H. European Council of Doctors for Plurality in Medicine, Brussels, 1997,ISBN 2-9511467-0-1
www.mpa.se,  LVFS 1997:9 kap. 1, §4

Tillägg

Vi inser dock den retoriska problematiken som uppstår och har uppstått i samtal och arbete med den naturvetenskapliga synen. Då standard prefixen för en potensiering är endast en skala på -10 något upphöjt till något av en lösning utav ett ämne. Medans potensiering eller ett potensierat medel för en homeopat även innerbär en dynamisering, alltså att ämnet blivit slaget ett förut bestämt antal gånger mellan varje potensiering.

Det finns studier som visar att om man bara späder ett ämne så blir det bara en spädning, som saft. Något som Samuel Hanhemann själv upptäckte redan 1837. Men om ämnet slås (dynaminiseras) mellan de olika potens skalorna så kvarstår boteverka och giftverkan av ämnet upphör. Så den egentliga frågan och mysteriet ligger i vad som egentligen händer vid dynamisering av ett ämne? Tyvärr har studier endast bedrivits på grunden av vad sker vid potensiering, och det vet vi ju redan, det blir en spädning i potens skala.

Vad marknaden och vetenskapen i dag behöver är ett nytt ord för kombinationen potensiering och dynamisering av ett ämne Sk. Homeopatisk potensiering. Ett ord som alla vetenskaper och människor kunde enas om både nationellt och internationellt. Detta för att för alltid ta död på myten om att homeopatika bara skulle röra sig om en potensierat ämne. Utan att det faktiskt är dynaminiseringen som är gåtan och lösningen.