Definition av Homeopati

Homeopati, en Definition 11 oktober 2014
Arbetet med föreliggande dokument initierades av Svenska Homeopaters Riksförbund,
Nordiska Homeopatförbundet och Svenska Akademin för Klassisk Homeopati.

Utskottet som har handlagt ärendet bestod till att börja med av Johanna Angner Bjurström (SHR), Gert Eselböck (NHF) och Marina Szöges (SAKH). Efter fyra möten lämnade SAKH utskottet och i de två följande möten deltog bara Johanna och Gert. Under de tre sista möten deltog Monika Swärd som utomstående expert, för att hjälpa till vid en slutlig genomgång av texten. Inga nämnvärda ändringar var dock nödvändiga. Texten baserar i huvudsak på fyra mötesprotokoll som skrevs av Gert och godkändes av Johanna.

Innehållsförteckning:

Målsättning 2
Etymologi 2
Historik 2
Homeopatins ställning inom dagens medicin 2
Homeopatins vetenskaplighet 3
Anamnes, samtal med patienten 4
Klinisk och homeopatisk diagnos 4
Sammanfattning 4

Målsättning:

Vår avsikt med dokumentet är att klargöra homeopatins väsen och dess sanna grundvalar. Vi ser detta som en möjlighet att säkerställa vår framgång i praktiken. Dokumentet är även tänkt som basis för en konstruktiv dialog mellan svenska homeopater.

Etymologi:

Ordet homeopati betyder ”liknande sjukdom”.
Begreppet härstammar från grekiskan Ὅμοιος πἀτος” (omoios patos). ”Oi” är en diftong som uttalas (i), i-ljudet skrivs med ett ”e”. ”Homeo” betyder ”liknande” som i homogen (likartad, oblandad). ”Patos” betyder känsla, gripenhet, sinnesrörelse och i överförd bemärkelse sjukdom.

Historik:

Homeopati är ett behandlingskoncept, som utarbetades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755-1843). 1796 publicerar han för första gången sin metod i Hufelands Journal, med följande anvisning: ”härma naturen, som ibland botar en sjukdom genom en annan och använd i botande syfte ett sådant läkemedel som förmår att framkalla en så liknande sjukdom som möjligt; similia similibus”. Begreppet ”homeopatisk” presenterar han först 1807 i samma tidskrift: ”homeopatisk är det som kan framkalla ett hómoion páthos – ett liknande lidande”.

Homeopatins ställning inom dagens medicin:

Medicin är kunskap om människans friska och sjuka tillvaro. Således omfattar begreppet även anatomi, fysiologi, histologi, patologi, profylax, diagnos, prognos, hygien och till sist terapi. Här framgår det att homeopati är en alternativ terapiform och inte ett alternativ till medicinen.

Vi definierar terapi som en form av mänskligt handlande, nämligen be-handling av sjukdom. Den är ett slags svarande beteende på patientens sjukdom, som behandlaren dessförinnan har uppfattat så fullständigt som möjligt i sin betydelse och sina sammanhang. Detta innebär: terapeuten fogar sig i de aktuella sakförhållanden och försöker bestämma dem med ett adekvat tänkande.

Till skillnad från substitution (t ex insulin vid diabetes), kompensation (t ex behandling av hjärtsvikt med digitalis), undertryckning (t ex antibiotika vid infektioner) och eliminering (t ex kirurgiska ingrepp) är homeopati en reglerande terapi. Den ingriper reglerande i organismens exponerade enhet för att återställa en eftersträvad jämnvikt (homeostas). Jämnvikten säkras genom organismens anpassade reaktioner på inre och yttre retningar. Förmågan att kunna svara på inre och yttre retningar skiljer en levande organism från livlös materia.

2

Homeopatins vetenskaplighet:

När Hahnemann presenterade sin upptäckt 1769, innebar detta ett första steg till en total omvälvning av det rådande medicinska konceptet. Han stod med sin skapelse på höjdpunkten av sin tid som vetenskapsman och han öppnade med sin terapi en lagbunden väg till hjälp mot sjukdom. Han ville inte grunda en underlägsen flummedicin som skulle släpa sig fram som andraklassens alternativ vid sidan av skolmedicinen, utan han var upphovsman till den enda rent vetenskapliga läkemedelsterapin, vars princip lyder: liknande lidande.

Hahnemann beskriver denna säkra princip, som gör den ”praktiska läkekonsten” till vetenskap med följande ord: ”för att utforska ett läkemedels sanna krafter, måste man se på den specifika konstgjorda sjukdomen, som medlet framkallar i människokroppen. Sedan anpassar man det till ett liknande sjukligt tillstånd, som så skall hävas”. (Stapf, E 1829). Följaktligen är handlingsprincipen homeopati helt i enlighet med den nutida vetenskapens principer och en misslyckad behandling beror inte på själva homeopatin utan på ett bristfälligt beaktande av de nödvändiga villkoren. Villkoren är klart definierade i Organons §3.

Homeopatins tre principer är:
1) Läkemedelsprövning på friska (§108 i Organon).
Genom läkemedelsprövning på friska människor får man fram läkemedlens rena symptom (§144). Bara sådana symptom kan jämföras med den sjukes symptom och de utgör därmed förutsättningen för en terapi enligt simileregeln.

2) Simileprincipen (simileregel)
Simileregeln definieras enligt följande: ”om en substans framkallar symptom hos en frisk, är det möjligt att med samma substans bota liknande symptom hos en sjuk (similia similibus curentur)”. Similia similibus är ett begrepp som redan var känt under antiken, men dåtidens spekulativt arbetande läkare nådde aldrig fram till en vetenskaplig tillämpning och en säker metod. Det var först Hahnemann som gjorde simileregeln till princip av en behandlingsform med anspråk på visshet (§3). Därmed menas att homeopaten kan förutsäga ett lyckat behandlingsresultat ifall han uppfyller simileregelns anvisning.

3) Individuellt anpassat läkemedel
Homeopatin bygger på ett eget sjukdomsbegrepp, som utgår från följande:
Homeopatin tar hänsyn till den mänskliga tillvaron och hänför inte symptomen till orsaker, målsättningen är snarare att söka efter omedelbara anledningar
Sjukdom är en kvalitativ avvikelse från ett individuellt definierat friskt tillstånd
Sjukdom är en störning som inverkar begränsande på hela organismen
Sjukdom definieras som samverkan av sjukdomstecken och symptom (§19 i Organon)

3

Anamnes, samtal med patienten:

Samtalet med patienten är vägen till kunskap om det subjektiva lidandet (individuell sjukdomsbild), det vill säga lidandet, såsom den enskilda individen upplever det. Anamnesens målsättning är att få fram påfallande och ovanliga symptom (§153 i Organon). Det finns klara anvisningar om anamnesens metod (§§83-89 i Organon).

Klinisk och homeopatisk diagnos:

Ordet diagnos kommer från grekiskan och betyder att skönja eller att urskilja (sjukdom). Diagnosen ligger till grund för sjukdomens prognos och för det terapeutiska handlandet, men är i sig inte en terapi.

Undersökning och mätning av olika patologiska parametrar är metoden som leder till den kliniska diagnosen eller sjukdomsnamnet. Den kliniska diagnosen är ett abstrakt schema som inte tar hänsyn till patientens lidande och grundar sig enbart på patientens kollektiva symptom. Den homeopatiska undersökningen leder till en diagnos, som grundar sig enbart på individuella symptom och är identisk med det homeopatiskt valda medlet. Hänvisningar till en klinisk diagnos är snarare en biprodukt av den homeopatiska anamnesen och har en försumbar relevans för den homeopatiska utskrivningen. För att inte riskera eventuella lagbrott, är det ändå nödvändigt att all homeopatisk behandling börjar med den kliniska diagnosen.

Sammanfattning:

Homeopati är en behandlingsform som ingriper reglerande i organismen och stimulerar den levande enhetens självläkande förmåga. Homeopatins grundare Samuel Hahnemann utvecklade detta vetenskapliga terapisystem och det bygger på tre principer: Läkemedelsprövning på friska
Simileregel
Individuellt anpassat läkemedel
Simileregeln uppmanar till att liknande bör botas med liknande ”similia similibus curentur” ”Lika kan/bör med liknande botas”. Det jämförbara liknande hittar man i läkemedelsprövningarna samt i den enskildes sjukdomsupplevelse. Jämförelsen leder till ett homeopatiskt läkemedel. Ett medel är homeopatiskt, när dess karakteristiska symptombild optimalt överensstämmer med den sjukes individuella symptom.

Litteratur:
EPPENICH, H i: Lehrbuch der Homöopathie, Haug 2001
ESELBÖCK, G: Homeopati enligt Hahnemann, Visions & Missions 2013 HAHNEMANN, S: Organon, 6:e upplaga, Mölndal 1990
KLUNKER, W: Die Selbstbehauptung der Homöopathie, ZKH 19/1975 KLUNKER, W: Das Prinzip Homöopathie, ZKH 1/1996
KÖHLER, G: Lehrbuch der Homöopathie, Hippokrates 1988
STAPF, E: Kleine medizinische Schriften, Nachdruck Heidelberg 1971

4